Därför saknar jag Jon

Jag saknar Jon Stewart.Jag har till slut listat ut varför. Tre miljoner illegala röster gav Hillary Clinton den meningslösa, men symboliskt tunga vinsten. Barack Obama föddes i Kenya. Tusentals muslimer jublade och dansade i New Jersey när tvillingtornen föll. Den globala uppvärmningen är ett påhitt av kineserna. Varför saknar jag Jon Stewart? Jag har tänkt att svaret är enkelt. Att han är den roliga rösten i det absurda sammanhanget som på bästa sätt kan driva med ett presidentskap som fortfarande är fullständigt omöjligt att föreställa sig ens i fantasin trots att det de facto är den verklighet vi lever i. Det har visat sig att det  inte var därför. Åtminstone inte bara. När Jon Stewart gästade Crossfire visste inte programmets sista värdar, Tucker Carlson och Paul Begala att det var början på slutet, men så var det. Carlson och Begala hoppades att Stewart skulle komma in, vara lite rolig, lite smart och så skulle de få gnabbas lite. Jon Stewart var inte på humör. Han var istället mycket rolig, mycket smart och mycket ärlig.  "Bara sluta", var något av det första han sa.  Han bad de båda programledarna att sluta behandla viktiga nyheter som om det var en teater.  Samtidigt som Belaga såg ut att skämmas lite och försökte försvara sig med att det var ett debattprogram gick Carlson till attack mot Stewart och ville få det till att Stewart inte hade gjort sitt jobb när han intervjuade presidentkandidaten John Kerry när denne besökte The Daily Show. utan ställde larviga frågor. "Du är på CNN. Programmet innan mitt är dockor som busringer, vad är det för fel på dig?" Han konstaterade också att det var lustigt att nyhetsorganisationerna tittade på Comedy Central för att få sina frågor och svar, men att om det var så så skulle det förklara en hel del.  Crossfire försvann några månader senare. Hur mycket Jon Stewart hade med det att göra går givetvis att diskutera, men jag kan inte se att det var en slump att det skedde så kort efter Stewarts omdiskuterade besök. Programmet återvände åtta år senare, tog en paus, återkom och gick sedan i graven ännu en gång. Kanske återuppstår det, kanske kan de göra ett bättre jobb, men det är inget program jag saknar. Däremot saknar jag Jon Stewart. Jag har twittrat det, jag har facebookat det, jag har instagramat det. Jag saknar Jon Stewart och nu vet jag till slut alltså varför. Det är Crossfire all over again. Nyhetsorganisationerna i dag, tv, tidningar, radio, tycks i stor utsträckning inte veta hur de ska hantera den nya tidens politiker, högerpopulismen i allmänhet och Donald Trump i synnerhet. En man som kliver in i ett rum och säger att gud bestämde att det inte skulle regna när du la din hand på bibeln och svor presidenteden trots att alla som tittade på tv och alla som var där såg att det regnade är inte lätt att hantera. Fakta presenteras, men han håller fast vid sina absurda lögner och så slutar det med att tv-programmen sitter och diskuterar om det kanske var så att det inte regnade i alla fall. Eller om Barack Obama faktiskt avlyssnade Trump via mikrovågsugnen när popcornen gått klart. Jon Stewart hade vetat vad han skulle göra. Han hade kallat det för vad det är. Tjurskit. Han hade kallat det tjurskit och sedan presenterat det på ett så tydligt sätt att även de som hävdar att det faktiskt luktar rosor om tjurskiten tvingats hålla för näsan, åtminstone ett litet tag. Han hade fått oss att tänka till. Nu sitter han inte i den där stolen längre. Det finns andra som sitter i andra stolar. John Oliver är briljant. Jag hann se lite av Samantha Bee när jag var i USA och Stephen Colbert är alltid skicklig, men det finns bara en Jon Stewart och vi hade behövt honom nu.