Alla män

Jag möter hennes blick i löpspåret.Jag ser hennes rädsla.Osäkerheten.Det gör mig så förbannad.Det borde göra alla män förbannade. Jag trodde helt ärligt aldrig att jag skulle klara det. Till att börja med trodde jag aldrig att jag skulle behöva genomföra det. Det var ett säkert vad. Så jag skrev det. Rakt ut. För hela världen (nåja) att se. ”Om inte Malmö FF vinner SM-guld 2015 så lovar jag att springa Stockholm Marathon 2016.” När jag skrev det var formen långt ifrån den bästa. Ändå skulle den bli sämre. Min sons ankomst innebar vakna nätter i ett par månaders tid, soffliggande på dagarna och kombinerat med min förkärlek för bakverk byggda på en sockerbas toppade med socker och så kanske doppat i något med socker så … krympte kläderna. När jag väl började springa i slutet av mars 2015 handlade det således snarare mer om att lufsa än något annat. Men jag gnetade på utifall att och någon gång i slutet av augusti insåg jag att Malmö FF:s Champions League-muskler inte skulle orka lyfta bucklan ännu en gång så det var bara att ta tag i det på allvar. Hur många rundor det blev i spåren runt om i Bromma vet jag inte, men min hjärna hann tänka många tankar för att blockera ropen från musklerna om att det nu väl ändå var dags att lägga av. Jag tänkte till exempel på den här texten länge. Den liksom växte i mig. Bubblade. För varje möte blev det bara mer och mer uppenbart. Hon där. Jag här. På varsin sida, på väg mot varandra. Hon var inte en enda, men blicken var nästan alltid densamma, med små variationer. Ibland förde hon ner en hand i fickan. Kanske greppade hon sina nycklar eller sin telefon. Kanske knöt hon bara näven. En snabb blick, en nick och ett leende och sedan var det över. För mig åtminstone. Hur det kändes för henne vet jag inte. Jag hoppas att det fanns de som aldrig tänkte på något annat än nästa steg. På nästa backe. På smärtande ben, men jag såg tillräckligt och jag har läst och hört ännu mer för att förstå att det som för mig bara var en annan löpare var något annat för henne. Ett hot. Det gör mig förbannad. Jag har förstått att det gör andra män förbannade också. Dock av helt andra skäl. De tycker inte om att ses som potentiella våldtäktsmän eftersom det är kränkande. För dem! När en kvinna säger att hon är rädd för män så tar vi det som ett påhopp trots att det aldrig riktas till oss personligen. Till skillnad från vad många kvinnor tvingas utstå för att de har modet att säga ifrån. När jag läser kommentarerna på Facebook till en intervju med Zara Larsson vitnar knogarna av frustration. När jag läser kommentarerna som Linnéa Claeson eller Stina Wollter eller vem som helst av kvinnorna som har fräckheten att ta lite plats får via sociala medier biter jag ihop tänderna så att det värker i käkarna. Jag förstår det inte. Det där behovet av att slå tillbaka mot någon som bara visar oss deras värld och vad de tvingas gå igenom. Ja, vi har all rätt att bli förbannade. Vi ska till och med bli förbannade. Det är en helt normal reaktion, men inte på henne, utan på det hon utsätts för. Vi ska bli förbannade på oss själva. För att vi inte gör tillräckligt. Vi ska stå sida vid sida med de som är rädda. Vi ska bli förbannade på de som trakasserar, som hotar. På våldtäktsmännen. Vi ska bli förbannade på männen. För det är oss det handlar om. Det är oss det börjar med. Det är oss det måste sluta med. Varför tar vi det personligt? Ser vi oss själva bara som könet? Jag kan inte tolka det på något annat sätt. Är det samma sak om jag berättar att jag också fruktar män?  Alla män. Män i grupp. Sådana som kan få mig att korsa gatan trots att jag bara ska rakt fram. Inte för att jag känner dem. Inte för att jag vet vad som rör sig i deras huvuden. Inte för att de ser särskilt hotfulla ut annat än att de är just män. För att jag aldrig glömmer att de två gånger i mitt liv som jag har blivit misshandlad har det varit av andra män i grupp som hoppat på mig helt oprovocerat utan något annat skäl än att de tycker om att slå ner människor. Om det inte vore så tragiskt skulle det vara roligt att en så stor mängd av ”inte-alla-män”-typerna så gärna lägger över ansvaret på ”alla muslimer” eftersom de minsann vet att det bara är de som begår detta fruktansvärda brott. Jag är fullt på det klara med att en och annan som läser det här kommer att reagera så. Med ryggraden, som en försvarsmekanism, eller som en naturligt följd av att i åratal har vadat omkring i den rasistiska sumpmarken, men kanske kommer ni också våga öppna ögonen för sanningen någon gång. Om vi andra inte ger upp. För det är män som våldtar. De kan heta namn vi har svårt att uttala. De kan heta Brock Turner, Niklas Lindgren eller vad som helst. De kan finnas i Kapstaden, Palo Alto eller i Umeå. De är män. Vi är män och alldeles för många av oss har har varit alldeles för tysta alldeles för länge. Vi har varit känsliga alldeles för länge. Vi har blivit förbannade, men av fel jävla skäl, alldeles för länge. Jag tänker inte vara tyst längre och jag tänker bli förbannad av rätt anledning. Vi borde marschera. Vi borde demonstrera. Vi borde skriva och prata om det hela tiden till dess att det tar slut. Vi borde prata med våra söner om det. Med våra bröder, med våra kompisar, nära och avlägsna. Med våra fäder. Med alla män.