Älskar de inte sina barn?

Jimmy är försvunnenJag skickar ett sms till Susannah.Jag skriver: "En gång var han någons Gubbi."Hur kommer det sig att vi glömmer det så lätt? Tomahawk. Jag vet inte hur gammal jag var när jag lärde mig det ordet. Kanske sju, åtta år. Jag läste serier och böcker om cowboys och indianer. Tomahawk. Jag önskar att jag kunde minnas hur det lät i mitt huvud när jag yttrade orden, men med tanke på hur länge jag trodde att det uttalades Te-He End så skulle jag misstänka att det inte lät i närheten av lika häftigt som det gör nu när jag vet. För det gör det ju. Det är ett tungt namn. Det var antagligen därför de valde det. Militärerna. De gillar väl när saker låter häftigt. Tomahawk. Yxan. Den som begravs när det råder fred.  Det finns och fanns barn som fick lära sig att det där betyder något helt annat. Ljudet av döden var Tomahawk.  I natt, ungefär samtidigt som min son väckte mig genom att gny lite på grund av en mardröm föll 59 Tomahawk-missiler över Syrien. Donald Trump hade till slut reagerat och agerat. Något var ju tvunget att ske, men jag kan inte skaka av mig känslan av att han lika gärna kan ha använt attacken som ett sätt att framstå som handlingskraftig i ett läge när så få som 35 procent amerikaner säger att de tycker att han gör ett bra jobb. Gamle W behövde drygt 1700 dagar på sig att sjunka så lågt. Donald gjorde det på 42.  Kanske var det ändå bilderna på barn som attackerats med gas som ledde fram till beslutet. Svaret på den frågan får vi aldrig.  Vi vet bara att Donalds första reaktion var att skylla attacken på sin företrädare. Att använda barnens död som politiskt slagträ.  Vi vet också att Donald inte vill släppa in de gasade barnen i sitt land. Det finns det fler som inte vill. För några dagar sedan la föreläsaren och skribenten Staffan Landin ut en mängd skärmdumpar på Twitter. Skärmdumpar från en Facebook-sida som fullständigt svämmar över av rasism. Flera kommentarer handlade om att enda lösningen var ren och skär avrättning av, i det här fallet av barn och deras mamma. Varför? För att de hade somaliskt ursprung. Det fanns ingenting unikt med inläggen. Det var samma typ av hat mot människor som jag har sett många gånger förr. Nyligen skrev en kompis från förr på Facebook att han "hatade asen" i en kommentar.  Vi är inte vänner där längre. Han hittar säkert nya. Det är inte särskilt svårt. De hatar så gärna tillsammans. När döden for fram på Drottninggatan kände hatarna ingen sympati för offren. Tvärtom. De exploaterade det hemska, knöt näven i triumf och skrek: "Vad var det vi sa!?" De vill att hatet ska välla fram hos oss alla. De vill att vi ska känna samma rädsla som terroristerna försöker jaga oss med. Stockholm visade att det inte är vilka vi är. I stället för att stänga in oss öppnade vi upp. På Facebook, på Twitter, såg jag mängder med människor som erbjöd sina lägenheter och sina hus. Som erbjöd sina bilar och sina pengar. Allt till fullständiga främlingar. Någon hette Hasse, en annan Hassan. I radion hörde jag unga tjejer och killar. Jag hörde paret med den kraftiga norrländska dialekten och vittnet med den kraftiga brytningen. Den multikultur som terroristerna och rasisterna hatar med samma glöd.  Det går att hålla två tankar i huvudet. Eller tre. Eller fyra, om så behövs. Kan vi gråta över det oerhörda som hände på Drottninggatan och samtidigt göra detsamma för det oerhörda som händer på andra ställen på vår lilla planet? Ja, självklart. Kan vi se det vackra som föds ur det fula? Ja. Kan vi se att hatet som finns hos den som sätter sig i en lastbil för att mörda är besläktat med det som frodas hos rasisterna som så  villiga att mörda? Ja. När min son föddes förändrades min värld fullständigt. Det är givetvis en oerhörd klyscha, men som det brukar vara med klyschor har den skapats i en sanning så stark att den bara växer till dess att folk tittar på den med misstänksamhet. Jag kunde aldrig tro att jag skulle påverkas som jag har gjort, men så är det och som en följd av detta har min empati stärkts. I förra veckan satt jag på Kungliga Biblioteket och gjorde research för ett ännu ej påbörjat projekt. Jag läste tidningar från 1984 och 1985. En artikel handlade om barn i England som mördats av sina föräldrar och om myndigheter som inte gjort något åt det. Jag orkade inte läsa för i varje berättelse tog min son plats. Så jag tittar på barnet med det lockiga håret och de mörka ögonen. Bröstkorgen rör sig sakta upp och ner. Blicken borrar sig igenom mitt bröst och hamrar mitt hjärta sönder och samman. Jag ser min son. Min Gubbi. Jag kallar honom det. Min Gubbi. Eller min lilla plutt. Han som drömmer mardrömmar om att någon knuffar honom på förskolan eller kanske om det där monstret som skrämmer Spöket Laban. Det må vara oerhört själviskt, men jag kan inte låta bli att se honom i krigets barn. I svältens barn. Men vad med rasisterna?  Det här är inte heilande skrikhalsar eller galna krigare i ett fjärran land på jakt efter paradiset och kalifatet. Det här är våra vänner. Från förr eller nu. De har vanliga jobb. Då går till sina arbetsplatser, dricker kaffe med sina arbetskamrater, skrattar åt Sheldon Cooper och tycker att Masterchef Australia är bättre än Sveriges Mästerkock eller tvärtom. De tittar på Let's Dance och Melodifestivalen. Och så hatar de andra människor för att de är andra människor. De hatar vuxna. De hatar barnen. De vill döda barnen. Det är vad de skriver. De hatar så mycket att när våldet drabbar den de säger sig vilja beskydda knyter de näven i triumf. Jag må vara självisk, men jag älskar min son så mycket att jag ser honom överallt. Hos barnen i kriget och svälten. Hos barnen i den där tidningen från 1985. Gör inte rasisterna det? Ser de inte sina barn i andra barn? Älskar de inte sina barn som jag älskar mitt? Jag talade med en kvinna häromdagen. Vi pratade om hennes bror. De har inte hört av honom sedan den 11 februari. Jimmy har missbrukarproblem, men han har alltid hållit kontakten. Det har varit tyst i snart två månader. Nu skrev hon om honom på Facebook och hoppades att någon skulle känna igen honom så jag ringde henne och sedan skrev jag om det. Jag berättade om samtalet för min fru, Susannah. En grabb i 30-årsåldern som har haft missbrukarproblem sedan tonåren. Så lätt det är att bara avfärda honom..  "Men en gång i tiden var han någons Gubbi", skrev jag till Susannah. För så är det. Vi borde alla vara någons Gubbi. Någons Lilla plutt. För barn är ett folk som bor i ett främmande land. Vi borde bara drömma mardrömmar om monstret i Spöket Laban eller att någon knuffats på skolgården. Men någonstans i världen drömmer barn mardrömmar om Tomahawks eller om lastbilar som rusar fram.