Tack Yosemite och grizzly giant 4/9

Klockan ringde kl 5.00. Yey, men det fanns faktiskt en tanke bakom det. Soluppgång var på g. 5 av 6 packade vi ihop oss i bilen med kudde och musik. Det tog oss dryga halvtimmen till Glacier point via den kurviga vägen. Himlen hade ljusnat något men lös fortfarande av stjärnor. Vi traskade den sista biten upp och möttes av en bred vy av Yosemite valley fortfarande i dunkel. Längst bergskammen på andra sidan dalen lös en strimma av ljus som långsam fortplantade sig över himlen. Vi kurade ihop oss tillsammans på en bergsknall och såg hur solen närmade sig horisonten. Jag tror vi satt där i kanske 1,5h och såg på det mäktiga ljusskådespelet. Molnen hindrade dock glimten av solen, men vi var nöjda trots att Henrik var något nojig över att alla turister skulle förstöra hans timelaps. Dagen hade nu väckts till liv.  Vi kom tillbaka till ett vaket hus med Max i full gång med frukost och kaffe. Vi hade ändå ett tag på oss innan det har dags att lämna huset. Vi tog oss vår tid för att sen packa ihop och åka mot nya äventyr.  Återigen var vi på vägen igen. Nästa stopp blev Mariposa Grove en knappt halvtimma bort. Vi väckte folket i baksäterna och tog en shuttle upp till parken. Det var varmt men som tur var skulle vi gå i en form av skog med riktigt megastora träd, sequoie (eller hur det nu stavas eller uttalas för den delen). Tydligen körde vi även förbi en björn på den korta biten till parken med dess vandringsleder. Vi hade bestämt oss för den kortaste turen, fram och tillbaka till det mäktigaste trädet här. Vi gick förbi stora starka träd som sträckte sig högt upp i skyn. Många infoskyltar senare kom vi fram till the grizzly giant. Ett av parkens största träd med en stam på 8,5m i diameter och grenar med 2m i diameter. 29m i omkrets, nästan 64m högt. Jag tror inte riktigt ni kan föreställa er denna syn, så mäktigt. Lite avatarkänsla på detta. Tänk er vad ett sådant träd har varit med om genom tiderna med väder, eld och allt möjligt under sina 1800-2800 år!!! Man går genom skogen med dessa mäktiga träd som är lite sparsamt utspridda i en blandning av andra träd. Man kan nästan känna att de håller på någon form av hemlighet, så mycket som de har varit med om. Stigen gick mot sitt slut efter mycket bus på tillbakavägen. Tillbaka i bilen och vidare åkte vi.  Vi kom tillslut ut ur Yosemite parken nu gick färden mot Highway 49, en väg med gamla gold rush byar. Vi åkte genom Mariposa och det kändes nästan som vi åkte tillbaka i tiden. En känsla av vilda västern kröp över oss. Man kunde nästan inbilla sig hur cowboysarna kom ridandes på sina hästar och cheriffen utanför den lokala puben. Ah ni förstår nog. Annars kolla på vilken västernfilm som helst så förstår ni.  Naturen gick från skog med tallträd i parken till mer stäpp med enstaka lövträd längs vägen. Små livlösa byar trädde fram längs vägen men tog lika hastigt slut. Långa avstånd utan någonting längs vägarna var ett faktum. Sen kom resans kurvigaste väg som slingrade sig ner mot en grön sjö/flod, över en bro och sedan lika slingrandes upp igen. Temperaturen gick i taket, 101 Fahrenheit. Max körde och jag satt som codriver och resten sussade sött där bak. Tiden gick ändå snabbare än tänkt och vi började närma oss San Francisco. Men innan dess var det matdags på Carls jr med riktigt goda burgare. Mätta och glada var vi redo att klara av trafiken i storstaden. Och snart började filerna öka i antal och bilarna blev fler och fler. Skyskraporna växte fram och den stora viken trädde fram. Vi körde upp på uppfarten till vårt RBnB och klev in efter lite problem med koden (eller ja Henkes läsförmåga). Vi hade fått oss ett litet hus i SF, tänka sig att vi skulle få känna oss som lokalbor i denna stad. Som känt så var det ju lite kallare här i SF och skönt var väl det, lite omväxling. Vi körde och handlade på target och åkte hem och bodde in oss och fixade mat. Pasta med pesto och bira till Netflix och Pocahontas. Och det fick avsluta dagen.