Tack Mexico, hejdå Belize och hej Guatemala 10/10

Vi blev alla väckta klockan ingen aning fortfarande mörkt ute med ”passports”. Ut ur bussen, knappt vakna lite i zombiemode ut till en liten kur med en tyst liten dam som stämplade i passet. Och bara sådär var vi ute ut Mexico. Vi hade hört flera som hade behövt betala för sin passage över gränsen men här var det tydligen inget som behövdes, kanske pga den tidiga timmen heh. En kort stund senare var det dags igen. Nu lite mera vakna så tog vi vårt pick och pack till den lilla byggnaden där det stod Welcome to Belize. Alla trötta passagerare på bussen skulle nu skriva i sådana här papper om ankomst och va de nu är för trams, få stämpeln i passet, genom godsdeklarationen utan betydelse (de kollade passen igen) och vidare ut till bussen igen. Massa myggor var det också, blä. Och bara sådär var vi nu i Belize. Det liknade lite som på en flygplats med alla dessa standardsteg, bara i en löjligt liten omfattning. Nu hade man ju i princip vaknat ordentligt så nu var det lika bra att ta tiden till att skriva ikapp för min del och njuta av det lilla vi kommer se av Belize genom fönsterrutan. Det var ett platt grönt regnskogsliknande landskap och en stor sjö som vi passerade på väg mot huvudstaden. Stundtals kändes det nästan lite som om man var på safari, vet inte riktigt varför men kändes så med gräsbeklädda savannytor med enstaka träd. Fint iaf. Jag fick mig en blund ändå precis som de andra två.  Vi närmade oss huvudstaden Belize city och utanför fönsterrutan såg man ett samhälle som verkade lite mera västerländskt. Belize skulle tydligen vara ett ganska eget land i Centralamerika, lite mera Jamaikansk både utseendemässigt och kultur. Det fick vi även uppleva så fort vi kom av bussen på den lilla stationen. Vi blev mötta av en riktigt trevlig man som ville sälja på oss, eller snarare informera om deras båttur till det kända dykparadiset Cayle Caulker. Det slutade snarare i att han förklarade hur vi skulle ta oss vidare via den enda bussen som gick till Guatemala, Flores (nära Tikal som var vårt riktmärke), var vi kunde växla våra pengar (massa pesos kvar), vart vi kunde handla mat och plus en massa annat. Dumma som vi hade varit hade vi ju tagit ut ett fullt uttag med minsta tanke på att vi skulle åka till ett nytt land dagen efter, men det ordnade sig ju (dock med en dålig växlingskurs, men vi får äta upp de och lära oss). Riktigt sjysst var han ändå och inte alls så otrevliga människor som det ändå stått på sina ställen. Jag pratade också med en busschaufför som var supertrevlig. Så vi dödar den fördomen. Men att det var jamaikanskt var ett faktum, både folket, musiken som hördes och språket. De pratade verkligen som man tänker sig. Vi hade några timmar här att döda då bussen inte skulle gå förrän senare så vi fick gjort allt det vi skulle och en tur på matmarknaden bredvid. Vi lyckades också skaffa lite nya vänner, kan man väl säga, ett fint par (britt och irländare) som också skulle till Flores. Vi satt och snacka en hel del och det gjorde att tiden gick snabbt förbi. Det blir ju alltid mycket snack om resor och sådant med andra turister så mycket utbyte får man alltid. Bla att de hade haft problem vid mexikanska gränsen tidigare med korrupta vakter och att detta med att betala bara var fake, tur för oss då eftersom vår passage gick hur smidigt som helst. Det var dags att säga hejdå till Belize city och hoppa på nästa buss.  Denna var inte riktigt lika bekväm men dög gjorde den verkligen ända vägen till Flores. Vi passerade gränsen ganska smidigt här också efter att ha köat i 2 köer och efter att ha betalat oss ur landet. Eller snarare 3 köer då den sista var för att få komma in i Guatemala. Wow äntligen i Guatemala. Vägen ändrades till bitvis grusväg och asfalt och så gjorde även husen (inte till grus och asfalt dåra men). Skogen började bekläda omgivningarna och jag såg mer djur kring vägarna än tidigare (kor, hästar, massa höns, tuppar, hundar, katter, kalkon, ankor, grisar och säkert något jag har glömt). Det blev väl någon sovstund här med och efter ytterligare några timmar var vi framme. Eller faktiskt inte då vi skulle byta till en mindre van inför den sista biten till Flores. Ingen fattade något men vi hängde på. Vi körde över en bro och tydligen var Flores en ö. Det hade vi inte fattat, inte för att det gör något men spännande att inte alls ha vetat det. Vi möttes sv en otrolig solnedgång som glänste vackert i sjön. Han typ guiden som åkte med oss var supersnäll och visade nästan alla vägen till respektive hostel. Vi hade ju inte bokat något men hittade rum på det stället vi hade kikat på (precis som det vanliga tugget). Vi gick tvärs över gatan och pratade ytterligare med vår typ guide angående resan i Guatemala. Och bara sådär hade vi en plan för kommande tid. Tikal var bokat, resa till nästa ställe Semuc Champey och ytterligare en öppen biljett till lago Atitlan. Helt fantastiskt, verkligen. Nu behövde vi inte lägga ner lika mycket energi på att fundera ut en plan utan vi fick den helt enkelt serverat på ett silverfat, tack. Vi var alla tacksamma för det, det tar ändå energi att hela tiden kolla upp saker och ting. Megaskönt. Sedan blev det en tur till en ATM och en tur på denna ö som var betydligt mindre än vi hade föreställt oss. Mysfaktorn var hög med ljusen från husen, lagom mycket liv, månens ljus reflekterandes i vattnet och lamporna på andra sidan sjön (och lagom trötta efter bussresan). Vi tog oss i princip ett varv, lyckades ta ut pengar och tog oss ut på bron för en billig middag som vi hade fått rekommenderade till oss. Och det var helt värt det, ny mat för oss och väldigt billigt. Det blev varsin burritoliknande tortilla med tre valfria fyllningar. Vi köpte även med oss lunch för morgondagen och kommer antagligen tillbaka imorgon igen. Nu var det dags att sova med tanke på att det skulle bli en allt för tidig morgon inför nästa äventyr. Godnatt.