Tack Flores 12/10

Idag vaknade vi av oss själva ganska tidigt då vi kom i säng tidigare än tänkt. Det var ganska skönt då allting fortfarande hade en slumrig stämning. Det var redan ljust ute men snart tittade solen fram mellan molnen och välkomnade denna dag. Ljuset reflekterades i vattnet och det skulle bli lite tråkigt att redan lämna detta fina ställe. Vi åt vår gröt (här ingick inte frukost)(vi hade försökt med overnight men den hade jäst) och packade ihop.  Snart var väskorna på taket på vår minibuss och allt fölk inklämda så alla säterna blev tagna. Och roligt nog så träffade vi återigen på vårt brittiska/irländska trevliga par och vår brittiska polare igen. Vi hade hamnat längst bak som skulle visa sig va riktiga nitlotter. Vi lämnade Flores och tog riktning mot Lanquin. Dessa säten då, ja de var väldigt låga i ryggen så man kunde knappt luta huvudet om man inte satt med rumpan längst ut på sätet, där skinkorna tillslut somnade och man var tvungen att byta ställning. Dessutom hade man knappt plats för benen som fick vinklas på diverse sätt för att få plats. Det blev en utmaning att försöka sova på denna buss med utprovning av diverse möjliga sovställningar på liten yta. Och japp jag ska inte sluta klaga där heller för här kommer mer. Det var inte bara sätena alltså utan denna resa var ingen vanlig bussresa utan en enda lång bergochdalbana. Vägarna var kassa! Det var speedbumps ÖVERALLT och spetsiga saker som man var tvungen att köra i typ 5km/h över utan att förstöra bilen. Jag vet inte hur många gånger man höll på att lyfta från sätet i alla gupp vi körde i. Bumpy road utan dess like. Och ja vi var lite bortskämda med ADO bussarna vi hade åkt med i Mexico, men detta var ett tålamodstest och utan vidare BARA att bita ihop och härda. Men okej vi kunde trösta oss lite ändå, det fanns AC och stackars killen som fick sitta mellan oss 3 längst bak, stel som en pinne hela resan. Han hade dragit den verkliga nitlotten, och detta fick man ändå tänka att det finns ändå någon som har det sämre. För resten av sätena var ändå mer normalstora med möjlighet att ändå luta huvudet bakåt, trots att det kanske inte var helt lätt pga de ständiga jordbävningarna. Men jag måste säga att vi höll humöret uppe, det var ju nästan bara ironiskt och se alla huvuden åka åt alla håll och kanter med bilens svängningar. Och skratt blev det så fort det rörde sig lite extra. Bara att det var en 9 timmars resa var inte helt bra för kroppen eller knoppen. Vi hade dock ganska bra DJ som chaufför som dessa timmar spelade spansk musik, allt från de smörigaste av smörigaste corazon-låtar till housebeats.  Dock naturen vi åkte förbi var helt fantastisk. Vi åkte förbi plattare landskap med speciella palmträd som fick en att känna att man var med i Jurassic park. Det var bara dinosaurierna som saknades. I vissa delar när vi kom högre upp fick även tallskogen utrymme att växa. Regnskogen klädde dock det mesta av landskapet. På ett annat parti tyckte jag istället känna mig som en del av avatar-filmen. Ni vet de där flygande stenarna i filmen, om ni tänker att de skulle ramla ner på ett hyfsat platt landskap och skapa ganska trubbiga högar, japp då ser ni landskapet framför er. Asså det var så coolt. Horisonten var liksom tätt vågigt som en slingrande orm. Och inte råga på de så hade vi också de mystiska dimmolnen täckandes delar av dessa bergshögar. Ah vilken mäktig känsla.  På vår resa passerade vi även små byar som skilde sig lite från de små byarna i Mexico. Dessa verkade ännu lite mer fattiga till ögat sett. Marknadena verkade mer galna där stånden var mindre och det var ganska skitigt med sopor lite här och var. Folket hade också enhetlig outfit som var nytt, en bred kjol och en spetströja på (alltså inte en skoloutfit). Vi hade en paus på 15min efter kanske 2h då vi fick sträcka på benen och köpa oss något om man ville. I Coban stannade vi i 45min och det var en fröjd att komma ut ur bilen igen. Vi hade ett litet följe med flera andra minibussarna som gjorde resan på samma sätt. Vi hade stannat utanför McDonalds av någon anledning, hint att äta där. Vi hade tagit med lunch från gårdagens middagsställe så vi var ganska nöjda över att slippa donken. Vi tog istället ett varv inne på ett shoppingmall och köpte med oss lite bananer och kanel samt fick lite Quetzal uttagna.  På vägen hade vi också passerat över en flod på en minifärja som vi nästan trodde skulle sjunka då en stor lastbil skulle på också. Men vi slapp bli krokodilmat denna gång. Senare efter lunch kom också regnet för att kyla ner bilen, men förhoppningsvis skonades vår packning på taket som mot alla odds ändå var kvar när vi äntligen kom fram. Den sista biten som ändå var förvånansvärt lång med tanke på den framkrypande farten (dock snabbare än vad jag någonsin hade kört på denna väg) på en ännu guppigare väg som ständigt slängde runt oss i bilen. Det var så ironiskt att bara flänga hit och dit och allmänt känna sig helt mörbultad. Vi åkte långt ner i en dal med här också häpnadsväckande vyer som gladde ögat när man väl kunde fokusera blicken utanför fönstret. Vi alla var överens att detta var vår sämsta bussresa någonsin, punkt slut.  När vi väl kom fram hann vi knappt ut ur bilen innan hotellnamn ropades i våra ansikten. Vilket kackel. Vi hade som vanligt ingen reservation men hade vårt sikte. Också de stod där och ropade oasis då vi steg på deras bil för att skyfflas som alla andra till respektive boende. Vi vinkade hejdå till paret och britten och kanske var det sista gången vi skulle ses, men förhoppningsvis inte. Det var hade börjat mörkna ute men ändå kunde man se den mäktiga omgivningen med regnskog upp på bergen. Vi körde bara en kort bit där vi stod upp på flaket där bak och gladde oss åt att inte sitta ner. Vi var framme och möttes av ett ändå ganska stort område som liknade mer en resort än ett ensamt hostel mitt i skogen. Underbart. Det fanns ett eget hus för baren, ett för receptionen och restaurangen och en pool. Vi fick oss sängar i en 6-sängssovsal, ensamma här med till vår glädje. Sovsalen låg på övervåning i en av hyddorna som fanns på området. Asså så charmigt med ett högt palmtak (halmtak fast med palmblad isch istället) och djungeln utanför fönstret. Här skulle vi nog trivas trots att det var ganska fuktigt. Vi käkade middag i restaurangen och var snart på väg i säng. Tänk er att få somna till ljudet av djungeln. Drömmigt.