Lanquin grutas 14/10

Imorse vaknade vi till smattret av regnet. Mich slumrade som vanligt lite längre än oss andra två, för hon blir uppe längre på kvällarna. Idag skulle bli en ganska lugn dag med inget annat än en stros i byn och fladdermössgrottan med i planerna. Vi satte oss i restaurangen och googlade runt lite och uppdaterade oss på sociala medier. Mich var också uppe nu och snart hade vi en liten planeringsdiskussion kring kommande resruttar, både Guatemala, El Salvador och vidare. Bara för att reka lite och se vad alla känner för. Och vi kam säga att det blev väldigt produktivt och snart var vi alla på samma plan. Vi visste lite vad vi ville och vart vi ville lägga vår tid. Typ alltså, iaf en översiktlig plan kan vi säga. Låt oss säga såhär. Det är ganska kul att inte läsa in sig för mycket på saker som man är sugen på att göra för då blir överraskningen sedan den dubbla. Det är lite så jag fungerar (eg alla men i olika omfattning), gjort min research men inte kollat för mycket eller för många bilder. Framförallt för att skaffa sig en magkänsla. Och den hade vi nog definitivt hittat nu. Vi hade även fått oss ett nytt begrepp presenterat för oss och jag kan verkligen förstå varför, ”gringo-trail”. Alla turister skyfflas i princip mellan redan förutbestämda resemål. Men helt rätt har det varit so far och vilka dagar vi har haft än så länge under vårt korta tid i här Guatemala. Mer av det tack!  Regnet föll fortfarande, men vi kände att vi behövde röra på oss. Vi promenerade in till byn bara med lite duggregn droppandes. Vi möttes av personer som alla frågade om vi skulle till Semuc, och skönt var det eftersom vi lätt kunde avvärja detta då vi redan varit där. Vi tog en lång tur i marknaden, fram och tillbaka i jakt på god mat. Vi fastnade tillslut och fick i oss lite ris och bönor med kött och tamales. Nu hade vi bara uppdraget att skaffa oss lite proviant till morgondagens bussresa. Ffa blev det en jakt på morötter. Det tog sitt lilla tag kan vi säga efter att reka bra priser, eftersom vi gringos oftast får betala mer. Tillslut sket vi i vilket och köpte det vi skulle ha. Dock glömde vi vatten och stackars Anna fick springa tillbaka, men jag tror hon uppskattade det ändå. Nu blev det ytterligare chill i restaurangen och att lägga tid på det man själv ville. Typ blogg (asså jag menar hur lång blev inte ens gårdagens text, dock med all rätt), research, läsa bok, sociala medier och spanska.  Klockan blev eftermiddag och vi bestämde att det var dags att röra på oss till the Lanquin caves. Det regnade lite men det gjorde oss inget. Det blev en liten prommenix dit bort längs med vägen. Även här kunde man njuta av utsikten med de mystiska vita dimman längs de gröna bergssluttningarna. Vi kom fram tillslut, betalade inträdet och tackade nej till guide. Vi var i princip ensamma. Vi kom fram till grottan som mynnade precis utmed floden, som kom dånandes underifrån från ingenstans. Vi tog oss in och kunde inte så någon fladdermus över huvud taget, men de hade vi inte trott, de skulle komma. Grottsystemet var upplyst av lampor och visade oss alla stalaktiter och stalagmiter. Grottan var mycket större än den igår och stigen hal som bara den, speciellt i mina tofflor utan mönster. Vis några tillfällen släcktes alla lampor av någon oklar anledning och grottan blev totalt bläcksvart. Men de tändes alltid igen, som tur var. Vi mötte endast två till i grottan som var på väg ut och lämnade hela systemet för oss själva. Vi var på egen hand i detta mäktiga grottlandskap. Vi tog oss så långt in vi kunde där lamporna tog slut och bestämde oss för att gå tillbaka för att inte missa alla fladdermöss. Om man stod riktigt stilla och inte gjorde något ljud från sig kunde man höra de små djuren väsa och flaxa i mörkret, men vi såg ännu inga. Väl tillbaka vid grottmynningen behövde vi inte vänta länge innan dessa små svarta raketer börjar fylla grottans tak för att ta sig ut på jakt på föda. Det började skymma och det var precis nu som fladdermössen kom till liv. I takt med att ljuset utifrån minskade ökade antalet fladdermöss som flög förbi oss. De flög så smidigt och navigerade sig imponerande längs grottväggen/taket utåt. Man kunde knappt höra dom om dom inte kom riktigt nära och man trodde att de skulle flyga in i en. Väsandet och tjutandet fortsatte dock. Det svärmades nästintill över oss nu och vi stod längs och kollade på dessa krabater. Tillslut hade det mörknat helt ute och tog turen genom spöregnet hemåt igen. Dyngsura helt igenom men glada över dagen när vi väl hade hittat oss fram. Det blev middag med en standard nachostallrik och snart låg jag och sussa, Anna läste och Mich satt uppe och pratade med en av personalen.