Lång busstur 15/10

Klockan ringde och alla verkade lite trötta trots att klockan ändå var 7. Mich mådde lite bättre från sin förkylning och jag hade precis fått min. Vi käkade gröt och packade ihop och var snart på flaket på väg till bussen. Vi träffade på vår guide igen som hjälpte oss till rätt buss. Till vår glädje var denna buss inte smockfull och mer bekväm än den förra, dessutom fick vi även träffa Alex igen som också skulle med bussen. Anna och Mich satt och pratade länge med folk på bussen och bonbade nog ganska bra med en amerikan. Mycket skratt kunde jag höra iaf, men jag orkade inte riktigt hänga med. Vi lämnade Lanquin och körde upp för den steniga grusvägen igen. Dock lite smidigare och inte lika slängigt som nervägen. Vi körde förbi majsplantationerna som verkade kunna växa i vilken otillgänglig miljö som helst och tog oss återigen till Coban, till donken. Det blev en kaffe och te för att lugna halsen.  Jag behöver nog inte säga så mycket om bussturen mer än att den var lång och gick kanske i genomsnitt 30km/h. På motorvägen gick det lite snabbare såklart, men det var också en bråkdel av vägen. Större delen av vägen var grusväg av olika kvalitet och var oftast en riktig kringelikrokväg. Vi körde upp på de slingriga vägarna över bergen och ner i dalarna igen, upp och ner hit och dit. Vi stannade en gång till och fick i oss en god varm mattallrik, då ingen av oss hade varit så sugna på att äta i bussen. Men vi klarade av denna resa med och kom fram i spöregnet och mörkret. Vi tog följe med våra nya vänner till ett gringohostel som skulle visa sig vara riktigt nice. Jag mådde inte super så jag gick och la mig medan Anna och Mich roade sig in i natten.