El Chepe 20/9

Dagarna flöt ihop och man visste inte riktigt tid och rum när man vaknade. Det var bara en annan person där när vi kom inatt och när jag blev väckt i all hast var hallen nästan full. Biljettluckan hade öppnat och det var dags att se om vi kunde få biljetter. Nästa hinder var nu ett faktum och här hölls tummarna tight. Under högsäsong så sägs det ändå att man ska förköpa 4 månader innan. Men nu är det lågsäsong och vi hade såklart inte bokat något eftersom vi inte ens visste om vi skulle komma dit. Det här med gambling är ju spännande ändå. Vi lyckades alla 4 få biljetter och snart satt vi tillsammans på tåget. Galet. Hela vår plan var gått i stupet. Eller ja boende hade vi ju inte men de löser sig.  Tåget vaggade iväg i snabb snigelfart skulle jag säga. Inget x2000 direkt men sköna stolar och hyfsat rymliga platser. Japp, här ska vi nu sitta i ett antal timmar. Det kan ju nämnas att den totala resan (Los Mochis till Chihuahua) tar max 16h. Vi hade ju ändå läst på lite kring tågresan och hade tänkt stanna på flera ställen längs med rälsen. Vi hade fått lite tilläggsinfo från Kim och saker och ting var inte riktigt som vi hade förstått. Men det gjorde inget för vår del, vi var glada att ens ha kommit så här långt och ha biljetter till Divisadero. Tänk att vi fick som vi ville med många odds mot oss. Kim han hade iaf tänkt ta sig direkt till Creel som vi också hade tänkt stanna vid.  Med 3 trötta själar blundandes i våra fyra-sätesgrupp såg jag hur mörkret gav vika för ljuset och en ny dag. Miljön trädde fram ut det dunkla och visade sig som ett platt hyfsat grönt landskap (ömsom stepp ömsom trädgrupper) med berg i bakgrunden. Träden blev grönare och grönare ju mer ljus som släpptes på och bergen närmare ju längre resan nådde. Vi saktade stundtals in och stannade på några stationer där inhemska folk sålde diverse ätbara saker, burritos och frukt. Vi satt alla och lyssnade på musik och nästan var en av oss fick sig en blund. Tåget tuffade vidare genom vida grönskande landskap med spegelblanka sjöar. Det var riktigt vackert och påminde lite om tågresan på Sri Lanka. Det kändes stundtals nästan som djungel som klättrade sig upp på bergstopparna. Jag stod länge och njöt av utsikten i en av dörröppningarna med vinden i håret. Miljön svischade förbi med sin gröna bergssluttningar och mörka tunnlar. Jag pratade flera timmar med några mexikanare, dock på engelska, om lite allt möjligt men väldigt roligt var det. Det handlade om Mexiko, restips, mat, öl, vin, tequila, jobb, djur, frukt, ah verkligen om allt möjligt. Jättetrevligt. Jag tror de andra två snosade i sätena, men vet inte riktigt vart de höll hus.  Timmarna gick och landskapet fortsatte att häpna. Men det var lite svårt att ta in det då de vackra landskapen ofta försvann bakom bergsväggar åt sidorna eller i någon av de totalt 86 tunnlar längs (hela) vägen. Successivt blev bergen högre och vi började stiga uppåt långsamt. Vi var nog över 2000 m i höjdmeter som maximalt. Och väl högre upp ändrades miljön och träden gick från löv till mestadels barr. Det blev lite kargare men fortsatt vackert såklart. Vi insåg snart att vi kanske skulle fullborda våra planer eftersom vi egentligen inte helt visste vart vi skulle än. Vi hade ju biljetter till Divisadero men kunde likväl köpa till den extra biten till Creel. Mich och jag tog en sväng på tåget och letade efter en man som hade hjälpt oss till vår platser (vi bytte eftersom Kim sa att det skulle vara bäst vy på höger sida) och kunde lite engelska. Han var övertygande om sin sak så vi tog in vad han hade att säga. Vi snackade ett tag och fick alla våra frågor ställda och la fram en plan till Anna sen. Och nu stod det klart för oss, stanna i Divisadero, vara där ett par h sen åka bil till Utique och stanna där några nätter och sedan åka tillbaka till Divisadero för att ta bussen till Creel. Solklart, men det skulle återigen visa sig att flexibilitet och öppenhet är viktigt på resande fot.  Tåget tuffade på och stundtals fick vi höra tutan och se den svarta röken spottas ut från loket. Tåget gnisslade och tjöt ffa i kurvorna och lät som ett tåg ska göra på dessa räls, tuck tuck tuck, typ. Vi gjorde som sagt några stopp längs vägen men man visste aldrig riktigt vilket man var vid. Dessutom vid de första stopp fanns ofta någon som sålde frukt eller annat krimskrams. Ju längre resan nådde kunde man även få se mer utav urbefolkningen, liknande indianer med sina kjolar och sjalar i ofta färgglada färger. Tåget var ju ganska bekvämt ändå men kunde hoppa till lite hippt som happt. Det kändes nästan som att vagnen skulle kopplas av ibland med man kunde inte riktigt parera dessa oberäkneliga stoppen. På samma sätt som spårvagnarna i Göteborg men snäppen vassare, för att ge er en liknelse.  Snart hade vi varit på tåget i 8-9 timmar och klockan närmade sig halv 3. Konduktören kom genom vagnarna och ropade att vi nu skulle komma till Divisadero. Alla samlades längre fram på tåget då perrongen inte var jättestor. Här gjorde de ety stopp på 20 min för att passagerarna skulle hinna med den underbara vyn över Copper Canyon och få sig en matbit i stånden på hållplatsen. Vi tog med våra väskor i vimlet av folk mellan matstånden och souvenirerna. Vi sa hejdå till Kim och önskade varandra en fortsatt underbar resa, en snubbe som vi hade känt i 24h typ. Men underbart och kul. Vi hann även säga hejdå till de jag hade stått och snackat med och plötsligt var tåget borta igen. Och nu tänkte vi äta nu när det hade lugnat sig lite. Vi hade tagit ett varv men insåg att det var ungefär desamma matmässigt i alla stånden så vi slog oss ner vid första bästa. Det blev gorditas och chili rellados i flertal. Gorditas är som en typ av majsbröd, likt pitabröd till utseendet som man fyller med diverse olika fyllningar och steker till för att smälta osten i brödet. Vi testade massa olika och föll väl ffa för dessa chilisar, som var typ friterade/i panko och inrullade i tortillabröd. Mums och mums i magen. Vi slabbade i oss med händerna med munnen röd av sås, eller kanske mest jag. Vi betalade och hon som gjorde maten tyckte uppmärksammade att vi var väldigt glada i mat, så mycket som vi åt.  Boendet löste sig efter att de på perrongen frågade om man hade boende eller inte och försökte haffa dit en till sina egna. Vi fastnade för ett ställe som verkade ha okej standard och pris. Vi trodde att det skulle vara mer problematiskt att lösa boende men tacka har vi nog lågsäsongen att göra (i högsäsong ska man tydligen boka 4 mån innan). Men vi var inte helt klara på marknaden utan skulle bli upplockade lite senare. Så vi tog ett varv i resten sv stånden och kollade på armband, tröjor, vävda korgar, hårband, andra smycken, leksaker etc etc och vi fick med oss en påse frukter, liknande aprikoser.  Killen kom tillbaka enligt överenskommelsen och körde oss till boendet. Han var supertrevlig och vi flummiga och fnissiga efter lite halvdan sömn kan man väl säga de senaste dygnet. Vi kom fram och fick ett rum med goda vindruvor utanför. Dock inget wi-fi som vi specifikt hade frågat om. Och det skulle visa sig att guiden han hade fått oss att prata med inte var någon vi kände någon bra magkänsla för. Efter mycket krångel och överläggning var vi egentligen på väg att byta boende. Vi hade svängt förbi boendet bredvid och lite längre bort för reka efter annat. Inget illa om personalen egentligen men knappt någon hjälp och inte det vi hade efterfrågat. Tillslut efter mycket om och men bestämde vi oss ändå för att stanna, lite pga att vi skulle göra dem till lags ändå men aja. Vi orkade inte tjata mer eller leta efter annat med snart 0 energi kvar. Vi gav oss men tänkte väl att det fick duga, vi kände inte för att dra upp det ytterligare ännu flera gånger. Det fick bli så.   Egentligen var vi fortsatt ganska mätta efter gorditasen men vi fick i oss lite mera att äta efter en sväng till affären tvärs över. Några goda chips och annat blandat blev det. Kvällen var inte sen men vi trötta och matta så sängen lockade tidigt. En lång dag hade kommit till sitt slut och vi behövde helt enkelt sova ikapp lite. God natt.