Chihuahua 24/9

Vi hade verkligen stormtrivts i Creel och än så länge en av höjdpunkterna i Mexiko. Det var vi alla överens över. Vi skulle sakna både vår hjälte och värd men var spända på att komma vidare likaväl. Det var dags.  Vi sa hejdå till vår värd och gick för att köpa biljetter till bussen mot Chihuahua. Vi hade också varit lite sugna på det lokala museet och tänkte att det passar perfekt nu innan bussen.  Det var ett litet sött museum som handlade om Creel och Tarahumarafolkets och deras traditioner. Vi läste om hur Creel hade grundats kring 1600-talet med gruvor som lockade. Såklart hade det inhemska folket taramuhara bott där sedan kanske 1000år eller som de själva trodde att de var först på jorden, att de hade blivit välsignade detta land. Såklart som för resten av kontinenten så kom ju conquistadorer, spanjorer för att söka nya landområden. Antagligen hade många blodiga och hemska scenarion uppstått, tyvärr som alltid när folk ska ta det som dom tror är deras. Också kyrkan hade en stor del i detta såklart med att försöka civilisera det vilda folket. Många missionsmän hade försökt men många hade slagits ner av det inhemska folket. Flera nya hade kommit och också de hade misslyckats i upproren.  Vi läste om hur det var fördelat man vs kvinna och när man var redo för att gagna sig. Det stod om växt och djurlivet och om några av deras ritualer och seder. Som många andra ursprungsbefolkningar hade de en stark filosofi och genomsyrades av diverse traditioner. Ingen utomstående skulle kunna rubba deras kultur. Dock verkade en del redan försvunnit och de står inför en ny tidsepok att på ett eller annat sätt ställa sig in i den ökande turismen. Vi kollade på fotografier och många utställningsobjekt som redskap, kläder, läste om olika lekar och tävlingar de hade. De är väldigt kända för att vara duktiga maratonlöpare, springandes uppe i bergen med sandaler i timmar. Och så vidare och det räckte utomordentligt bra med en timme att se det hela. Man blir ju dessutom lite trött i huvudet av för mycket okänd kultur.  Det var dags att hoppa på bussen till Chihuahua. Och iväg körde vi genom de grönskande landskapet och utspridda små samhällen. Växtligheten gick från tarrbarrsträd till lövträd och snart var vi förbi den slingriga vägen ovänlig för den åksjuka. De hade även tv på bussen som spelade någon cheesy serie och star wars på spanska såklart. Jag kan med största säkerhet säga att vi alla nog fick oss en blund. Och bara sådär trädde storstan fram med sina täta kvarter utan slut. Vi har ju faktiskt bokat boende och efter en koll på kartan insåg vi att ja varför går vi bara inte. Kors och tvärs genom denna stad som har fått sig ett litet olyckligt rykte om sig men som verkar så vänskaplig. Dock lite storstadskänsla som vilken annan som helst, men ändå lite mera mysig och hemtrevlig. Värmen hade gjort oss dyngblöta och väl fram vid hostlet eller ja huset så verkade allt oklart. Vi fattade inte riktigt varandra utan receptionisten sa att vi kunde gå och äta och lämna allt där. Vi gjorde som hon sa och droppade allt för att gå till ett shoppingcenter. Klockan var bara kring 4 så middag var det inte riktigt tid till så det fick bli en varsin go glass istället.  Väl tillbaka var det dags att lista ut vad som händer. Hon hade fått dit sin dotter som tolkade och senare även hennes son som tydligen bodde granne. Efter mycket diskussion och överläggning i detta oklara ärende kom vi fram till en lösning. Situationen var den att de inte hade fått någon bokning men hade löst det genom att ställa upp en säng i kontoret i detta hus som var under konstruktion. Så blir det när man bokar tänkte vi. Men spännande, alltid kul med något annorlunda och sannolikt ett minne som kommer sitta ett tag. De ursäktade sig flera gånger men vi var mest nöjda med att vi ens hade fått en plats att sova. Vi installerade oss och de lämnade oss ganska snart. Konstig känsla men roligt. Hela detta samtal slutade inte bara i sovplats med halva priset, en transfer för morgondagen och middagsdate med sonen. Ja alltså inte en sådan date, ni fattar. Vi tog oss en kort paus, gjorde oss så fräscha vi kunde utan dusch och med lite fix och don va vi klara, knackade på dörren bredvid och iväg gick vi.  Det var ett väldigt lugnt område som tur var. Både i anseendet av säkerhet i mörkret men också med tanke på att vi inte kunde låsa ytterdörren (dock porten in till gården). Detta var en ny upplevelse för Oscar (sonen alltså), att gå ner till stan och det matstället vi skulle till. Säkert även det faktum att han fick agera guide och matkonsulent till 3 tjejer. Vi strosade genom stan och kom till katedralen vid ett antal fortfarande öppna klädesstånd. Vi köpte en liten aptitretare i form av elote en base, alltså majs i en kopp med lite jox i. Helt okej, men inget revolutionerande. Vi får testa någon annan stans någongång för potential har det. Vi fortsatte ned på en av gånggatorna som hade omnämnts online och helt ur de blå dök Kim upp. Haha. Vilken slump. Visst okej om man tänker efter så visste vi att han skulle vara här och att det ffa är där vi var som man strosar MEN ÄNDÅ. Lite galet ändå. Han hakade på vår trupp för middag på Plaza del Mariachi. Det var ganska tomt på folk men det gjorde oss inget. Oscar hade sagt att detta var ett mycket populärt ställe för inspo på insta eller för att uppdatera Facebookflödet med. Men ah, vi är sådär bra på det. Oscar beställde utefter vad han trodde att vi gröngölingar skulle uppskatta och snart kom nachos och en tallrik guacamole som förrätt. Sen kom varmrätten som bestod av tortillas och en stor tallrik med olika sorters kött för oss köttätare och kaninmat till Anna. Ja just det öl blev det ju också såklart. Och som ett litet måste eftersom det faktiskt var Annas födelsedag hemma en liten tequilashot på maten. Det blev en riktigt lyckad middag med gott sällskap helt enkelt. Med notan betalad kom dock regnet som hade haft uppehåll tills vi äntligen skulle ta oss hemåt. Vi sa hejdå till Kim när våra vägar skildes och tänkte att det finns nog en möjlighet att vi ses igen. Vi fortsatte vår vandring hem, som nu kändes som dubbelt så lång. Regnet sipprade ner medan blixtarna hade skådespel i himlen och dundret spelade musik mellan husväggarna. Det odlade hela vägen hem och väl hemma var vi återigen dyngsura, men nu av regn. Det gjorde oss inte så mycket ändå, det var ganska härligt på något sätt med regnet och blixtarna gjorde det ju bara än mer instressant. Hemma igen och daga för sängen och drömmarnas land.