Cascada Cusarare och lago Arareki 22/9

Klockan ringde och Anna var först uppe och fixade gröt. Och snart var vi iväg på väg igen mot nya äventyr. En mystisk dimma låg över husen när vi gick ut för att hinna med bussen till dagens första stopp, la cascada de Cusarare. Vi åkte med lokalbefolkningen på den icke åksjukevänliga vägen och blev avsläppta mitt i ingenstans. Vi kollade oss omkring och inte ens en liten busskylt eller något över huvudtaget fanns. Men så spännande. Vi gick ner till vad som såg ut som en stig och följde den helt enkelt. Vi hade ju fått så mycket info igår så vi kände oss lugna. Snart kom vi ut på en liten mer öppen yta med en flod och några hus låg. En man åkte förbi i sin pickup och såg allmänt förvånad ut över att få se oss där. Eller så var han inte så van med folk. Morgondimman hade ännu inte släppt taget och bäddade fortfarande in de högsta bergstopparna.  Vi vandrade på en stig som kändes som att det kunde vara den rätta. Den mötte snabbt floden och slingrade sig jämsides med det rinnande vattnet. Vi var nöjda över att ha kommit iväg så tidigt då dagen ännu inte riktigt hade kommit igång än och vi var de enda där. Nästan iaf. Floden hade med åren grävt sig ner i berggrunden som bildade vackra stenformationer. Strandbälten och gröna fält varvades med det steniga landskapet. Det var väldigt vackert och rogivande. Vi fortsatte och mötte någon som verkade vara någon form av ranger kanske man kan säga. Vi hade tydligen missat att betala då vi hade kommit en annan väg in men de släppte oss vidare. Stigen gick längs med flera fortfarande tomma stånd och bort mot vattenfallet. Nu har vi ju redan sett några vattenfall i Yosemite men detta hade sådan kraft i sig trots att det inte var så högt. Vi stod och kollade från toppen och strax därefter från botten (tillsammans med ytterligare ett bröllopspar som tog sina foton där), ännu mera genomblöta än vi blev av stänket. På vägen tillbaka mötte vi allt fler turister som var på jakt efter vattenfallet och allt fler stånd som nu var bemannade. Vi gick längs med den smala steniga bilvägen och plötsligt satt vi bak på ett flak som skjutsade oss en bit på vägen till Creel. Det tog inte lång tid innan en ny bil kom som vi kunde hoppa på ändå till Creel om vi ville. Vi blev bjudna på varsitt äpple och kände oss verkligen tacksamma (för allt och lite till). Det var underbart att åka där bak på flaket med vinden i ansiktet och rumpan studsandes på golvet. Vi är ju inga erfarna hitchhikers men vi hade lyckats tajma de enda två bilar vi hade sett på det hållet mot Creel. Och för att citera Mich ”va coola vi är, får man säga så”. Men så kändes det verkligen och vi bara njöt av tillvaron.  På vägen tillbaka passerade vi lago Arareki som vi egentligen hade tänkt cykla till, men hoppade av här istället. Vi bara flöt med i vad som erbjöds och dagen fortsatte bara att överraska. Solen stod högt på himlen nu efter de timmar vi redan hade spenderat dagen till. Vi började automatiskt vandra runt sjön och efter ett tag förenades vi av vackra stämmor som sjöng i skogen, troligen en kör på utflykt. Vi njöt av sången och vandrade vidare och stannade till för lunch uppe på en sten med utsikt över sjön. Det påminde mycket om Sverige faktiskt, förutom att berggrunden var annorlunda och då hade väldigt specifika formationer. Till lunch blev det en klassiker med bröd, tonfisk, jordnötssmör och frukt. Solen värmde och folket började komma ut i båtar på sjön. Vi satt och diskuterade diverse saker och snart kände vi oss nöjda. Det kändes som att en hel dag hade passerat med allt det vi hade hunnit med trots att klackar inte ens hade dragit halv 2.  Vi kom tillbaka till parkeringen och ställde oss återigen för att lifta. Inget vidare flyt denna gång. Vi roade inte lägga ner allt för mycket tid på detta utan började gå istället. Längs vägen möttes vi återigen av slumpen så de mexikanare från tåget glatt vinkade ut från ena fönsterrutan på deras van med ett brett leende. De tyckte nog vi var dumma i huvudet som gick och trodde efter snacket igår troligen att vi hade gått dit också. Roligt iaf att se dom igen. Och av någon anledning fick vi även återigen säga hej till han som jobbade på hotellet i Divisadero. Knasigt men roligt.  Vi fortsatte gå vidare mot Creel men utan hoppet av skjuts. Vi kände att vi lika gärna kunde gå då vi var lite sugna på att röra på oss. Vi hade redan tidigare vid sjön börjat plocka upp lite skräp och fortsatte de uppdraget även här. Och mycket skit blev det. Vi plockade helt enkelt skräp och njöt samtidigt av vyerna och de gula fälten inramade i hagar med en och annan häst.  Vi svängde in mot det området vi hade tänkt kolla på vår tänkte cykeltur (och eftersom GPSen sa den vägen). Vi gick och gick och plockade mer och mer skräp. Vi myglade oss på något konstigt sätt genom denna avgiftsbelagda del också, eftersom vi hade liftat genom förra området också. Vi ville gärna betala för att sponsra lokalborna men tydligen behövde vi kanske inte.  Vi gick på och kom fram till en kyrka och svängde av mot Creel. Vi passerade en basketplan där flera roade sig och många som stirrade på oss där vi gick med händerna fulla med skräp. Under vägen höll vi ögonen öppna efter några andra sevärdheter som valley of the monks, the mushrooms och frogs. Stället kryllade av stenformationer och vi gjorde vårt bästa för att fantisera fram formerna i stenarna. Svamparna såg vi, nog, och typ lite överallt haha men de andra hade vi svårt att fantisera fram. Där hakade en superfin sprallig hund på oss och följde oss hela den långa vägen tillbaka till Creel. Och nu var vi trötta och solbrända. Med de sista krafterna tog vi oss hem och ville egentligen ta med oss hunden som vi döpte till Creel för att gosa med, men nope. Det blev att tvätta händerna och chilla på trappan mot huset för att hämta ny energi. Vi hade gått drygt 2 mil idag.  Det blev någon frukt och sedan pået igen. Vi gick för att kolla busschema för Chihuahua, förbi vår hjälte igen(han var dock inte där) och in i affären. Det som kan nämnas är ju att det är regnsäsong här nu så varje kväll vid typ 6-tiden kommer regnet som vi tajmade extremt bra på vår tur i stan. Tillbaka igen kalla och blöta blev det mat och dusch som gled ut i lugn kväll. Vi gjorde dock ytterligare ett försök att nå vår hjälte men utan lycka. Det blev en glass istället för mig (och mina cravings). Den vackra himlen bjöd på rosablå moln likt sockervadd efter regnmolnen innan mörkret trädde in. Men lika goa var inte mina avgaser som inte direkt gillades uppskattades av mina resekompanjoner (dock med all rätt, magen var väl på sniskan). Dessutom hade alla tre underskattat solen idag, lite med tanke på att både mornar och kvällar tenderar att kräva lång byxor och flera lager tröjor. Bonnbrännan var ett faktum efter den gångna dagen, likaså en röd kant i nacken, red face och Rudolf med röda mulen. Orutti men läxan lärd (igen). Planer smeds väl hemma med god produktivitet (boende i Chihuahua var kirrat) och det blev ytterligare en tidig kväll. Lite läsa, lyssna ljudbok och skriva blogg fick allas ögon att slutas.