Canyon del Sumidero 5/10

Vi vaknade som vanligt av klockan. Idag skulle det bli turdags. Vi käkade frukost, en väldigt klen en från hostlet så vi la till vår räddare i nöden: havregryn. Mätta och glada efter snack med vår käre morfarsgestalt här på hostlet, han som hade välkomnat oss igår. Och snart kom bilen och hämtade upp oss från hostlet och nu var det Canyon de Sumidero.  Vi körde en ganska bra bit, först nedför berget gjorde att man fick lock för öronen lite titt som tätt. Det var ganska disigt och de låga molnen fick en nästan att tro att man flög. Vi åkte förbi mer eller mindre stora majsfält som sträckte sig på de för ögat opraktiska slätterna. Och långt nedan öppnade sig en dal upp med bebyggelse. Vi fortsatte vidare över en mäktig bro över en dal och efter totalt kanske 3kvart kom vi fram till en flod. Vi klev av och följde strömmen. Också här som på ALLA andra turistställen fanns mängder av stånd med diverse souvenirer. Ja just ja, här var det spanska som gällde och nada ingles. Vi fick verkligen spetsa våra öron för vår chaufför men det gick ändå ganska bra. Nu var det dags att ta på sig varsin flytväst och packa ner oss i turistbåtar. Och skräll men spanska var det enda språket här med. Här var det lite knepigare men vi slog våra huvuden ihop och förstod det vi förstod, troligen. Det är ganska fascinerande när den ena hör det ena och den andra det andra och sedan får man pussla ihop det man har. Och inte ens då vet man exakt vad man faktiskt hört, men desto mer intressant intagande av fakta. Rätt eller fel spelar inte så stor roll.  Aja tillbaka vidare till turen igen. Båten blev fullsatt och strax därpå styrde kajutan iväg. Hattarna av för det gick ganska snabbt stundtals. Vi stannade och visade upp alla armband (som förövrigt är ett faktum på de flesta ställen där man köper entré). Sedan kom vi bara ytterligare en kort bit till för att stanna framför en krokodil som solade sig på strandkanten. De kunde tydligen bli upp till 5m och leva tills de var 85år. Wow coolt iaf och snart åkte vi igen. Vinden blåste i håret och alla vi tyckte det var härligt att komma upp på sjön i en båt. Ytterligare en bit stannade vi till igen och denna gång var det en spindelapa som roade sig på den steniga strandbanken. Den slängde sig i grenarna och alla i båten häpnade över dess smidighet och kaxigheten i grenarna. Turen fortsatte. Floden var ganska bred och en bit in på floden började bergen växa upp på kanterna. Väggarna blev brantare och brantare och skuggan la sig snart helt i ravinen. Det var så sjukt mäktigt. Tänk dig Jurassic Park med en flod kantad av regnskogsgröna stupande hällar och fåglar som ostört rör sig i luften. Det kändes verkligen som man var tillbaka i tiden, tillbaka till dinosauriernas tid då fåglar och krokodiler härskade. Mäktigt och en ny känsla för mig. Framför oss steg bergen ännu högre och framför oss kunde vi nu se symbolen som tydligen stod för Chiapas, en slags u-formad dal med floden i mitten och bergen på kanterna. Det var verkligen overklig miljö man tog sig genom med skyn högt över kanterna. De högsta stupen steg över 1km över vattnet. Vi stannade till igen och denna gång vid en grotta som hade gröpts ut genom tiderna. Längst in stod en figur av Guadalupe och ett litet altare. Man kunde också se en jesusliknande skulptur i berget. Ett annat stopp blev en mycket märklig skapelse av vad vi förstod det som kalksten, som år efter år hade droppat ner och skapat paraplyliknande utbuktningar i berget. Detta var den sk gulgranen och det kunde man verkligen de framför sig. Tänka sig vad naturen har för underverk att göra med. Plötsligt saknade vi in och snart fick denna långt gångna värld en ny aspekt då vi körde genom ett område av plastflaskor och andra plastsaker. Det var riktigt tråkigt att se men man fick ändå lite perspektiv. Mitt i denna vackra miljö gömmer sig en sophög av tråkig plast. Vi passerade med motorerna fortfarande fungerande och körde vidare. Vi kom fram till ett stort elverk där en massa obetydliga siffror om watt och dylikt sades. Jag kommer inte ens ihåg vad de sa där, men säkert massa spännande saker där med, men vid denna tid hade jag slutat lyssna och njöt mest av vyerna och vinden. Vi stannade också vid en annan båt för att köpa snacks om man ville.  Nu gick turen tillbaka hela vägen igen med en repris på den vackra majestätiska naturen. Hopp av båten och en kort tur i stånden innan alla hade suttit sig i bilen igen. Vi körde uppåt denna gång på en slingrig väg som snart ledde ut till den första av tre utkiksplatser. Nu såg vi istället klyftan från ovan med den grönbruna floden som slingrade sig genom grönskan. En kort stopp och vidare till nästa mirador (utkiksplats). Denna var nog ännu mäktigare med den sista var absolut mäktigast. Samma sak egentligen med floden långt långt nedom oss med båtarna små som myror och bergen som klättrade brant uppåt. Häpna blickar och kort blev det. Och vidare körde vi.  Vi körde iväg och stannade för mat i Chiapa del Corzo. Vi hade ju tänkt till och hade tagit med oss lunch. Vi gick till centrum av parken vi hade stannat intill och satte oss ner. Denna gång hade vi varierat oss lite med bönröra istället för tonfisk, men jordnötssmöret fick hänga med. Det var varmt och vi hade ganska gott om tid på oss. Vi tog en sväng längs med affärerna och stånden utmed parken och snart var vi på väg tillbaka. Turen hade gått ganska bra men vi hade kunnat korta ned den ganska rejält och bara kört båtturen och den sista utkiksplatsen. Men vi var nöjda ändå för vi hann nämligen tillbaka för vår tänkta resa till nästa stopp.  Vi kom hem, hämtade våra saker och hann med en snabb visit inne på fruktaffären. Vi hade flera alternativ till den fortsatta resan men det hela slutade i en 17 timmars lång bussresa till vårt nästa mål. Blä, men det var bara att bita ihop. Vi tog en sväng och köpte lite annat gott plus elote och smaskade i oss majsen innan det var påstigning. Och snart var vi iväg igen på ytterligare en ny långbuss.