Barrancas del Cobre och vidare till Creel 21/9

Klockan ringde då vi hade bestämt tid till att åka vid 9.00. Vi hade fortfarande inget wi-fi men kunde snylta på det stället vi hade frågat om boende på igår så det fick bli en liten morgonpromenad. Målet var att se så att det ens fanns boende i Creel. Sen blev det provisorisk frukost på rummet med havregryn i ena handen och banan i andra. Men vi blev mätta och ändå nöjda. Vi tog en ny diskussion med personalen, men löste inget och orkade inte längre strula så nu följde vi bara strömmen. Vi hade lite svårt att kommunicera med han (också egentligen snäll) som styrde hotellet så likt igår så pratade vi mest med en väldigt trevlig tjej som kunde bra engelska. Dock kom vi inte alls längre i vår förhandling. Värt att nämna som fick upp vårt inställning var en allt för söt hundvalp som ville leka och lyckades smitta av sig sin energi. Den vill jag ha med mig hem.  Bilen gick mot en äventyrspark där man kunde göra lite allt möjligt. Det fanns fantastiska vyer, man kunde åka världens längsta zip-line, klättra, cykla, gå i stånd och äta, men vi valde att ta el tereferico (kabinlift/gondol). Det väldiga området som äventyrsparken ligger i kallas Barrancas del Cobre och består av Amerikas största Canyonsystem, 4ggr stötte än Grand Canyon. Egentligen nästan dubbelt så djup och 60.000 kvadratkilometer större. Tugga på den vettja. Utsikten bjöd på extrema vyer med platåer allra högst upp och djupa breda oregelbundna sprickor ner mot floden rio del Urique. Väl på gondolen som tog oss mot en topp mittemot kunde man lite mera förstå utsträckningen på det hela. Dock svårt att ta in ändå, men lite närmare kom man ändå. Turen tog kanske 7min och kring oss grönskade naturen överallt förutom där bergen stupade allt för brant. Hon som styrde kabinen åkte med och pratade om lite småfakta kring de saker vi kunde se, dock på allt för snabb spanska men en del kunde vi klura ut. Långt under oss kunde man se enstaka hus som tillhörde urbefolkningen, raramuri som hade levt här i säkert 1000år innan alla outsiders började inse vilket fantastiskt område detta är. Och mycket diskussion kan man ha kring detta ämne då samhället och världen runtomkring ändå tvingar sig på dessa isolerade kulturer och de på ett eller annat sätt måste ta sig in i världen. De livnär sig ju mycket på turismen men vi är ändå en inkräktare på deras marker. Ah nog om det, ni förstår poängen.  Väl på andra sidan hade man ännu bättre utsikt över det mäktiga landskapet. Och också här stod lokalbefolkningen och sålde sina souvenirer och några mön som spelade och sjöng. Det fanns som i de flesta andra stånd smycken i garn och koppar(ena canyon heter Copper Canyon), vävda korgar i olika storlekar, pennor, vandringsstavar, tröjor, väskor etc etc. Vyerna slutade aldrig att häpna. Alltså jag kunde aldrig sluta förundras över att det var så grönt. Jag jämför ju kanske då med Grand Canyon, men det var verkligen broccoliskog överallt. Vyerna sträckte sig över tre canyons som gick samman i en och fortsatte bortåt. Om jag minns rätt består barrancas del cobre av 7 canyons. Men hur som helst så hamnar både Grand Canyon och Yosemite i skuggan av detta mäktiga spektakel, på ett vyiskt sätt typ. Vi tog oss en tur ner till ändstationen av världens längsta Zip-line och såg flera personen snabbt glida över den djupa dalen. Wow. Vi nöjde oss utan den trots att det hade vart roligt. Det var skönt att komma bort lite från folket och bara kunna stå och försöka ta in det vi hade framför oss.  Tillslut kände vi oss färdiga där lagom till skjutsen till stationen. Det blev ytterligare några gorditas (ganska många igen) till lunch innan vi skulle sätta oss på bussen till Creel. Vi tog ett sista varv i stånden och kände oss klara med Divisadero (mycket pga våra halvdana erfarenheter med boendet tyvärr men annars mycket fint ställe). Egentligen hade vi ju dessutom trott att vi skulle bo i urique men ah ibland blir planer inte verklighet. Men vi var nöjda ändå trots allt strul.  Vi hade ju inte haft speciellt mycket internet så det var högst oklart vart vi skulle bo men trodde att det helt klart skulle lösa sig. Bussen slingrade sig fram på vägarna och efter knappa 50min var vi framme. Vi hade kommit iväg tidigt och hade mycket tid på oss för att leta boende. Vi gick mot det boendet som Mich hade sett tidigare men stannade till tidigare vid ett som såg inbjudande ut. Ingen där förutom städerskan men efter lite halvdan kommunikation lyckades hon få dit ägaren och vilket hjälte. Supertrevlig man, talade mycket bra engelska (min spanska var väl för dålig) och ville verkligen hjälpa oss. De hade tyvärr inget boende där som passade oss utan han rekommenderade ett annat ställe. Vi fick skjuts dit (säger ju de, en riktig hjälte) och möttes av en allt för mysig tant som visade oss ett rum i ett enskilt hus med ett stort gemensamt utrymme med kök och en övergripande hemmakänsla delux. Vi föll pladask och tog såklart erbjudandet. Tänk om vi inte hade gått in där han arbetade, då hade vi inte hittat detta mysiga charmiga hemtrevliga superboendet och dessutom till ett rimligt pris. Vi packade in oss och tog oss varsitt äpple från trädet utanför. De bästa äpplet hittills, och de hamnade högt upp bland favvisarna. Efter ett tag kom ägaren ut med varsin majskolv som vi glatt smaskade i oss. Tänk vilket ställe. Vi njöt.  Som på många andra ställen vi besökt har det alltid funnits en hel del vovvar. Och detta var inget undantag. Men hundarna har varit förvånansvärt fräscha och fina, inte alls så skabbiga som vissa kan vara utomlands. Därför har det varit svårt att hålla sig borta från dem, men vi gör vårt bästa för att inte falla till marken för lek eller gos.  Vi tog oss en tur in mot centrum, tror jag isf, och strosade längst gatorna. Mysig stad som också den tagit oss med storm. Mexikanska vimplar som fladdrade över huvudgatan, troligen efter självständighetsdagen och mysiga butiker längs gatorna. Vi försökte hitta dels turistinformation och ett museum men förgäves. Dock lusigt nog träffade vi på de mexikanare som ffa jag hade pratat med så länge på tåget. Vilken slump. Och de hade tydligen sett oss vid gondolen i Barrancas del Cobre också. Vi pratade lite och blev visade till ett ölställen som de hade fått höra skulle vara bra och tipsade om ett annat matställe. Vi tackade och gick mot vår hjälte, han på första boendet.  Det blev en kaffe (eftersom han hade det bästa kaffet i staden) och en morotskaka. Vi hade frågestund med honom och lät honom berätta allt vi ville veta. Han gav oss massa bra tips och idéer som vi tog åt oss. Vilken underbar snubbe. Vi snackade genom tidsplanen vi tre och kom fram till en ganska klar plan för dessa dagar här. Vi tog vägen förbi affären och köpte med oss mat som tillagades hemma igen. Med en tunn soppa och nudlar och lite annat tilltugg så blev vi ändå nöjda. Vi tackade tanten för majsen och frågade om vi kunde få stanna längre. Hon är en riktigt skön tant och verkligen villig att hjälp till med glimten i ögat. Vi tyckte om både henne och honom och hela staden och ffa hela situationen. Detta var ju faktiskt vår första 1 vecka på resande fot tillsammans och sicken bra dag det hade varit. Klockan tickade och vi kom i säng tidigt. Med två brudar tungt andandes på var sida om mig kände jag hur ögonen var på väg att stängas och nu var det nattedags även för mig.