Acatenango 28/10

Klockan ringde och det var dags att käka en ordentlig frukost. Gröt och frukt, mums. Sen blev det lite sorgligt eftersom vi nu skulle säga hejdå till Nemo, Saggy och Jamie. De skulle åka vidare till Nicaragua, så vi hade ändå våra förhoppningar att träffa på dom senare under resan. Vi skulle verkligen sakna dom, men såg fram emot den kommande dagen. Och snart kom shuttlen för att plocka upp oss, kanske en halvtimme sent men den kom ändå.  Det var ett glatt litet gäng på bussen, folk från Australien och England. Vi fortsatte plocka upp lite folk längst Antiguas kullerstensgator (inte de skönaste vägarna att åka på). Och snart var vi alla, knappt full bil och alla taggade. Guiden Pablo eller Pedro pratade lite om vad som skulle ske och allt möjligt kring Antigua och Guatemala medan vi lämnade staden bakom oss. Och något som fastnade var ordet nango, eftersom många av städerna här faktiskt slutar på -nango. Det betyder iaf place of och hade iaf för mig en fin betydelse. Vi körde igenom en hantverkar/jordbrukarstad, som tydligen var mer av en cowboystad där de gjorde en massa skinnkläder och stövlar. Vi fortsatte upp på Guatemalas highlands och naturen blev ännu mera grön och böljande. På slätterna odlades bland annat majs, skräll, och längre bort kunde man skymta vulkaner varav en var den vi skulle bestiga. Vårt första stopp blev för att samla på oss all utrustning. Det var extra vinterjacka, vantar, camelbag med vatten, sovsäck och väl förberedd mat. De hade också supermysigt hundar där som man kunde roa sig med, bla en supersöt tax, medan man packade om sina saker. Och nu var vi redo.  Turen fortsatte över det vindlande landskapet och nu växte vulkanerna ju närmare vi kom. Vi plockade upp våra guider på vägen och tillslut var det dags att fortsätta till fots vid Acatenangos grund. Där skulle vi alltså upp. Pust. Och där var vi igång. Den första biten var det ganska grusigt och andan hängde inte riktigt med. De hade sagt att de första timmarna, kanske första, skulle bli den jobbigaste. Det var bara att bita ihop, ta ett steg i taget och tänka på andningen. Efter kanske 20-30min tog vi första pausen. Wow, bara här hade vyn magisk utsikt. Vi hade bara gått genom majsåkrar och vackra blomstrande ängar än så länge. Solen sken fortfarande men molnen började närma sig i fjärran. Blicken var dock oftast fäst på marken framför sig i brist på energi att hålla upp blicken allt för mycket. Men wow, och dessutom det var härligt med en kort ”komma ifatt med andningen paus”. Off we go. Turen fortsatte med ganska långsamma steg, eller ja precis lagom snabba för mig så man ändå orkade hänga på. Mellan pauserna, alltså under 20-30min gång lyckades vi ändå sprida ut oss en del, men de flesta hängde på vår guide i täten, Jonas. En av killarna som hade lite svårt att hänga med fick sig tillslut en snabb häst att rida på uppför vulkanen. En av engelsmännen spelade musik, faktiskt bra musik, men som man inte riktigt orkade sjunga med i. Sträcka efter sträcka tog vi oss längre upp på vulkansluttningarna. Det var såklart fler människor än oss på väg upp och många på väg ner också, som såg förvånansvärt pigga ut. Vid pauserna längre ner sålde de dryck och något litet att äta men vi hade förberett med lite nötter och bars. Naturen ändrades från åkermark till ganska tät mystisk regnskog där det blev betydligt fuktigare men också lite kallare. Snart hade vi kommit upp till själva entrén till Acatenango där vi fyllde i något papper och betalade.  Vi fortsatte genom regnskogen och svetten rann. Ju längre vi kom desto kallare blev det och snart var molnen på oss. Stegen blev tyngre och tyngre och man behövde verkligen fokusera på andningen. Eller okej jag behövde det. Det var tufft vill jag säga! Efter en ganska bra bit med lite brantare sluttning blev det ett område med lite välbehövd planare mark. Utsikten började som sagt skymmas av de kommande molnen och regnet var med högsta sannolikhet på ingång. Snart hade vi kommit halvvägs och det var dags för lunch. Vi slog oss ner på backen bland hundarna som intensivt letade efter munsbitar. Det var mycket folk här som också glatt smaskade i sig ny energi. Vi fick en riktigt go stor matlåda med kyckling, sallad och ris. Och nu började även regnet falla så lätt och åskovädret började höras. Det blev på med regnponchon och vidare gick vi. Regnet ökade i intensitet och blixtar och dunder härjade nu i himlen. Det var hur mäktigt som helst, lite läskigt i och med att vi gick på ett berg med träd, men wow. Blixtrarna lös upp mellan molnen och slog ner i marken någonstans och lämnade ljusa vita och lila ådror i den gråa himlen. Dundren som följde var utan hämning och ekade kraftigt. Mäktigt som sagt. Vi likade alla blå spöken när vi gick på led på den allt halare stigen i våra regnponchos med blicken på våra nästa steg. Andningen var som den var och huvudet började kännas lite tyngre och lite yrslig nästan. Pauserna var även till för att få lite tid till att anpassa sig till höjden så man förhoppningsvis skulle slippa höjdsjukan. Naturen ändrades ju längre upp vi kom till ett mer kargt landskap med ffa tallträd och buskar. Snart kunde vi också skymta vulkanen fuego som bolmade upp gråa moln från toppen. Den mullrade i otakt med dundren från åskan som bara skapade en sådan obskyr situation med dånande ilska från moder jord. Vi hade inte långt kvar nu och den sista biten var det mer eller mindre plant. Vi passerade andra camps och snart nådde vi vårt efter dryga 4h vandring. Äntligen! Vi hade tagit oss från 2300möh till dryga 3600möh (tror jag), men inte alls så många km som man kunde tro. Mycket var dock blött men de hade en brasa uppgjord och det var härligt med lite värme. Det var ändå ganska kyligt här uppe och andedräkten skapade dimma likt ångan från våra svettiga kläder. Det regnade fortfarande och blixtarna lös upp i himlen. Vi var matta och benen trötta så det var riktigt härligt att slå sig ner vid elden. Skorna fick hamna nära lågorna så de kanske kunde få torka lite. Fötterna med våra blöta strumpor fick sig också ta plats nära värmen för att torka och tina lite.  Campet bestod av ett antal 2-mannatält med pressening över och en liten större gemensam yta där brasan var centrum. Vi kunde ju inte se så mycket mer än det gråvita intet, men titt som tätt lättade det upp lite och lät oss se fuego som hela tiden fortsatte att mullra med ojämna mellanrum. Vi umgicks vid brasan och snart vankades det varm Guatemala choklad. Mums och gött med något varmt i magen. Bakom oss såg det ändå ut att lätta lite trots att regnet verkade vara utan slut. Molen lekte över Fuego som stundom spottade ut sig gråa moln som ibland liknade bombmoln. Man kunde knappt se lavan som sprutades nu i dagsljuset men såg ändå spåren efter hur lavan rann utmed dess sidor i form av gråa stråk av ånga. Mäktigt, tänk er en levande aktiv vulkan bara på andra sidan dalen som verkligen gjorde sig hörd med sina ryt. Regnet fortsatte smattra men det fortsatte att lätta något så man snart ändå kunde få se hela vulkanen och även lite av omgivningarna. Man kunde ibland få se ner till dalen där de små byarna lös. Andra vulkantoppar gjorde sig till känna, dock inga aktiva. Lite senare började våra guider med maten. Vi lämnade in vår pasta som vi hade burit på och lite snart fick vi oss en varsin stor portion med pasta köttfärssås och parmesan på. Till detta hade vi också grillat vitlöksbröd och en kopp vin. Mumsfilibaba. Riktigt god mat. Mycket mat också! Vi hade varit lite oroliga för just maten eftersom det är så viktigt för oss. Tänk om man skulle vara hungrig hela tiden haha. Men detta bolag, CA Travelers var riktigt bra med mat och organisation. Vi spenderade timmar framför brasan med gött umgänge. Mörkret hade fallit och vyerna var nu ännu mer framträdande, men regnet fortsatte trots allt. Nu kunde man verkligen se hur den ilskna vulkanen verkligen spottade ut sig orange lava. Fuego gick med ojämna utbrott, vissa mindre med påföljande gråa puffiga moln. Och andra större utbrott där lavan flög högt upp i luften och sprutade långt ner på vulkansluttningarna med riktiga svampmoln, som efter kärnvapen, och grova bullrade ryt som riktigt gjorde att marken skakade. Asså verkligen hur coolt, mäktigt, magiskt, häftigt och inte liknande något man någonsin sett förut. Helt out of it!  Vi njöt av tillvaron och hade ofta blickarna vända mot vulkanen för att få fånga hela förloppen. Stundom hördes de ”wow look at that”, ”look look look” eller ”here we go” lite titt som tätt då vulkanen vaknade till liv och gjorde sig till känna. Två av grabbarna från England hade förberett ett quiz som vi roade oss med vid brasan. Det var ändå roligt (trots att jag är för dålig på detta), men det gick väl ändå helt okej för oss i Sverige-laget. Ingen vinst men härligt tugg och aktivitet för kvällen. Snart hade vi parkerat i varsitt tält för natten, Mich och Anna i ett och jag i ett med australiensaren. Det regnade fortfarande och kylan hade verkligen ett grepp om tillvaron. Kanske typ samma temperatur som det är hemma nu, eller ja kring nollan. Min mage har börjat bli orolig tyvärr så jag mådde inte helt bra. Men snart var vi i säng för att samla på oss ny energi för den stundande soluppgångshiken. Vi somnade till smattret av regnet och dundrandet från Fuego.