25års födelsedag 25/9

Idag är ingen vanlig dag för det är Annas födelsedag, hurra hurra hurra, hurra hurra hurraaaa. Japp sant, ännu en som joinar 25-års ligan. Inte jag som är tanten längre, eller ja det kanske kvarstår ändå. Vi kan väl säga att jag och Michelle hade klurat på hur vi skulle fira denna donna och hade väl en prel plan (som ni nu ska få följa genom dagen som kommer).   Det blev en standard födelsedagssång med den fantastiska, något skrovliga morgonrösten inne på kontoret så fort alla hade vaknat. Haha bara det, vi har bott på ett kontor. Anna fick ägna sig lite åt sin födelsedagsuppmärksamhet och i all sin rätt. Mich klurade på andra saker som jobb och grejs. Jag satt mest och kollade på, lyssnade lite på musik och skrev ikapp med bloggen.  Vi hade egentligen ingen plan för dagen mer än att ta oss ut lite och flyga vidare. Vi låste alltså inte dörren och gick iväg samma väg som igår ner mot centrum. Vi strosade omkring bland stånden på jakt efter kepa och annat spännande. Det blev en klen shoppingtur men roligt var att Anna hittade två superfina baddräkter. Ingen keps dock så en röd nos får fortsätta pynta hennes ansiktet. Som alltid så tycker vi det är väldigt mysigt att gå omkring i stånd och bara uppleva livet och stämningen på olika ställen. Men lagom är bäst så snart kände vi oss klara och gick tillbaka igen. Lunchen väl tillbaka på kontoret kan vi väl erkänna blev ganska klen den med, bröd och frukt. Men det dög och snart var vi på sightseeing genom stan på väg till flygplatsen. Det tog oss inte lång tid dit och vi tackade så mycket med en hälsningspuss på kinden. Alltid lika oklart det där. Men detta blev inte bara ett avslut för Chihuahua som hade visat sig på sin bästa sida trots endast 24timmars vistelse, utan även ett sorts slut på våra upplevelser i norra Mexico. Och såklart så fortsätter ju Annas födelsedag.  Det var en väldigt liten flygplats så det här med att vara 2 h innan avresa kändes extremt överdrivet. Men vi fick ju ändå lite tid att flundra på vad vi hade varit med om och roa oss med diverse frågeställningar och funderingar. Och dessutom så hade jag och Mich ett uppdrag att utföra. Något skulle vi ju ändå gotta oss med denna dag så vi strosade diskret iväg utan en enda aning från Annas sida. Tror jag. Vi hittade två bakelser på starbucks (typ det enda stället på flygplatsen med sådant). Dessutom hade vi tänkt höra med flygpersonalen om vi kunde sjunga på planet men det fick vi till svar att fråga flygpersonal om. Så då var det bara att vänta. Och där, igen, haha, kom Kim vinkandes. Liten flygplats såklart men asså det är så roligt. Vi satt och snicksnacks medan tiden rann iväg. Och där gick vårt flyg eller ja tidsmässigt men inte rent fysiskt trots att det på tavlan stod on time. Just ja, vi är i Mexico, allt var extremt oklart men vi fick god hjälp och satte oss att vänta ytterligare. Och så sent kom vi ändå inte iväg, knappt 2h senare sa vi hejdå till Kim ännu en gång och boardade. Nu stod näst uppdrag framför våra fötter. Vi hade en plan, en ganska bra ändå. Vi skulle ju ändå försöka vara diskreta så jag råkade hamna lite på efterkälken (händer ändå hela tiden) för att kunna fråga personalen. Dom tur var kunde jag hålla det på engelska och inte med spanska plus kroppsspråk. Jag höll ljudnivån låg men piloten som hörde va vi pratade om började nästintill skrika parteeey. Men jag tänkte inte så mycket på det och fick det jag ville ha sagt sagt. Min bortförklaring väl vid sittplatsen var helt i onödan då de utan problem hade hört vår diskussion utan de minsta problem. Haha så mycket för det diskreta samtalet. Men vi visste ju ändå inte vad det skulle sluta i exakt. Lite nervösa och spända på vad som skulle ske och ett pirr i magen varje gång personalen gjorde ett utrop fick demonstrera den kommande halvtimmen. Och att sova kunde ju flickan helt glömma (vilket var hennes plan). Och först på spanska (tror vi) och sedan ett lång fint samtal från piloten som glatt önskade GRATTIS på svenska till vår 25åriga Anna. Hon kunde ju ironiskt nog gömma sin rodnad i sitt redan solbrända ansikte när piloten bjöd till den mexikanska födelsedagssången sombranita. Vi gjorde vårt bästa med att följa med och med mungiporna i breda leenden och skratten i halsen. Piloten sjöng, personalen sjöng, passagerarna sjöng och några tog verkligen i och med oss skrattandes och halv nynnande bredvid. Grattis kom från flera håll, personalen skänkte en gåva i form av en liten tequila och en present från självaste piloten. Vi fattade knappt vad som hände eller hur mycket mer lyckat detta var än vi hade trott. Och bara sådär kom en i personalen tillbaka och sa att kaptenen även skulle hylla dagen i form av att vi skulle få komma in i cockpit när vi hade landat. I mean say whaaat. Vilken dröm! Flygresan gick som smort och vi väntade tills alla hade gått av för att få en dröm uppfylld. Extremt förväntansfulla och fnissiga fick vi alla 3 komma in i förarhytten. Anna fick sätta på sig en riktig pilothatt och snart fick vi en genomgång av panel framför oss av vår pilot Pablo. Han förklarade några av alla knappar och spakar, det var ljus, högtalare, massa kontroller, radar osv osv. Personalen började bli lite stressade för planet skulle börja boarda igen men vår coole pilot lugnade ner dom och viftade bort det i sin charm. Kolugnt. Men snart fick vi tacka för allt innan planet skulle flyga igen. Med en ny erfarenhet och med hans nummer för vidare resetips gick vi nu mot strömmen, fel väg, men extremt nöjda över hela grejen. Apropå vår plan. Det kändes ju nästan som att alla fyllde år med tanke på denna mäktiga överraskning. Planerna hade på något vis överkommit sig själva för älskade vän. Alla nöjda ingen sur!  Vi hittade en uber och tog oss in mot det hostlet vi hade kollat upp tidigare. Vi hade ju inte bokat något men antog att det fanns plats. Och dessutom billigare än på booking och supertrevligt ställe och personal baserat på första intrycket. Men riktigt ön var dagen inte slut. Middag behövde vi i våra magar såhär sent in på kvällen. Vi gick ut till närmaste matstånd. Mich och jag hamnade på ett tacosställe där vi blev bjudna på maten av en supersnäll kille som önskade oss välkomna till Mexiko city. Anna fick sig en fruktskål med müsli i brist på annat vegetariskt, men ett trevligt möte på halvt spanska halvt engelska verkade det som. Nu hade vi blivit väl välkomnade till Mexico city och imorgon väntar ännu en dag att utforska denna stora stad. Och vilken födelsedag det blev. Grattis igen min älskade vän!