See you... Hopefully!

Det är med en märklig känsla som jag lämnar kontoret denna torsdag. Jag går med mina två stora resväskor som redan väger för mycket, och två handväskor, så jag känner att pannan blir blank. Jag har precis sagt hejdå, fast ändå inte. Det var ett "vi ses.... Förhoppningsvis!". Idag har varit min sista dag på Köpenhamnskontoret. Mitt första år som Graduate i Pandora är förbi. Ett år som har inneburit erfarenheter från två olika avdelningar med mycket mer ansvar, utmaningar och förtroende än vad jag hade kunnat tro. Att få vara en del av ett företag mitt i dess största transformation, i en resa från expansion till anpassning till storleken denna tillväxt har lett till har givit mig en förståelse om hur processer verkligen blir till. Hur allt i grund och botten är styrt av människor och att det är vi som påverkar hur allt är. Det har varit en berg- och dalbana stundtals, men jag är tacksam och stolt över att jag har fått vara en del, och möjligheten att påverka, detta. Nu börjar andra delen av denna erfarenhet och kick-start i min karriär.När tackade ja till tjänsten som Graduate tänkte jag inte så mycket på vad det innebär. Det var en spännande tjänst i ett intressant företag med produkter och kunder jag kan relatera till, vilken är viktigt för mig. Och det var i Danmark. Det var ju självklart för alla att jag skulle bli dansk med tiden! Det var först i början av 2019 som jag på riktigt insåg, att tjänsten innebar att vara Global Graduate. Jag ska faktiskt flytta till en annan kontinent. Jag talade med Mia i helgen. Hon frågade vad mitt mål med detta år är, vad vill jag uppnå. Jag svarade att jag mest vill utmana mig själv och lära mig att hantera livet utanför min comfort zon. Hon besvarade det med "Du är ju här [Köpenhamn], vad är din comfort zon?" Jag har alltid varit en Europa tjej. Jag har främst gjort resor och utforskat min hemvärldsdel. Jag har flyttat förr, men det har fortfarande varit inom gränserna för EU. Därför blev det en upptäckt när jag insåg att även om detta jobb tog mig till Danmark, dit jag ville, skulle det även ge mig möjligheten att ta mig beyond det. Och ska det vara, så ska det vara! Efter många turer under våren, lyckades vi tillslut gå i mål med, att jag under mitt andra år ska vara Graduate i Hong Kong, och arbeta i vårt regionala Asia-Pacific finansteam. Wow!Men jag tror det var först när jag kom tillbaka efter semestern som jag insåg att jag ska förflytta mig dit. Till en stad som jag vet ungefär nada om, aldrig varit i, med en kultur som är på gränsen till motsatt till den jag själv är uppvuxen i och utan att känna en kotte. Sommaren har varit ostabil i staden på grund av demonstrationer angående Hong Kongs självständighet. Jag har läst lite om det, och varit medveten om att läget inte är det bästa, men ändå känt att det inte är för farligt. De första två dagarna tillbaka på kontoret var det flera som kom och frågade om jag fortfarande ska åka, att om jag inte känner mig trygg så tittar vi på andra lösningar. Jag tror där och då jag insåg allvaret i allt. I det rådande läget, i att jag själv faktiskt ska befinna mig där. De följande nätterna gjorde jag inte mycket mer än att läsa artiklar och avväga, med mig själv och andra, vad som var det bästa att göra. Det var tufft. Den starkaste känslan var att jag kan inte sitta här, i Danmark, och avgöra hur kritiskt läget är på andra sidan jorden på ett ställe som jag själv inte känner från början. Hela processen var inte enbart negativ, den gav mig också en introduktion till Hong Kong, stadens områden och politiska styre. För varje artikel började jag inse att mycket är detsamma, det finns stora möjligheter att hålla sig borta från att vara där det händer, och jag ska bo i Hong Kong!För en vecka sedan föll stenen ner, från hjärtat till magen och förvandlades till pirr och förväntansfullhet. Det har sedan dess blivit storstädning, har aldrig ansträngt mig så mycket för att få det rent, och hejdå. Hade en fantastiskt härlig Köpenhamnskväll igår som innehöll det bästa av året. Började med ett glas aperol spritz på Riga med Josefine och Marsela för att sedan äta italiensk middag på Spuntino med Mia och Fatima. Eftersom jag redan på morgonen hade flyttat ut ur lägenheten, blev det en promenad via mina favoritgator i Frederiksberg hem till Mia och Kalle där jag blev kärleksfullt inackorderad för natten. De känns lite som min Köpenhamnsfamilj, och jag kan inte tänka mig ett bättre sätt att lämna staden, för nu.För det är ändå det, det är bara för nu. Vad som händer sen, får vi ta då. Jag ser så mycket fram emot att uppleva och lära mig i min nya miljö, men som jag ser det idag, så är det för ett begränsat äventyr, för ett år. Sedan vill jag tillbaka till Köpenhamn. Kanske gör jag så för att det inte ska kännas lika läskigt, inte lika definitivt. När jag packade insåg jag att jag kan behålla några kryddburkar som först går ut 2021. Så även om jag ska vara borta ett år, så är det ändå inte kryddlångt. Med allt detta i tankarna så sade jag idag hejdå till kollegorna på huvudkontoret. Med förhoppning om ett lärorikt år, men med en strävan om att få återgå till att bli en av dem i framtiden. Men vem vet vad som kommer hända det kommande året? Jag hade aldrig kunnat förutse det som just har passerat! Mina peruanska favoriter, som har förgyllt 2019 och gav mig en trevlig avsändning.My favorite Peruians, who have given me a fantastic 2019 so far and nice send off. De fina lyckönskningarna jag fick från mina kära kollegor, tillsammans med presentkort på spa och middag i Hong Kong.The wonderful best wishes from my lovely colleagues, which I received together with a voucher for spa and dinner in Hong Kong.