Avresa

Onsdag 28 augusti. Dagen D är här. Det är dags att bege mig till andra sidan jorden. Efter en process som har varit i ett halvår, så känns det så oerhört skönt att äntligen komma iväg! När folk har frågat mig den senaste tiden om hur det känns, så är det så oerhört svårt att svara. Hur ska jag få in alla mina känslor i ett simpelt svar? Jag känner allt! Jag känner upprymdhet, förväntansfullhet, nervositet, oro, ovisshet. Jag är upprymd och glad över att bosätta mig och arbeta i en annan kultur och få möjligheten att utforska en ny region, och jag är förväntansfull över allt jag kommer uppleva och få erfarenhet i. Samtidigt är nervös hur jag kommer att passa in, klara av att vara så långt borta från alla mina nära och kära, hantera den stora skillnaden mellan dit jag ska och där jag kommer ifrån. Jag oroar mig över ovissheten i det aktuella läget där, är jag säker? Kommer jag ha förutsättningar för att kunna finna mig ett socialt sammanhang med tanke på läget som är i staden? Jag är bra på att hitta umgänge i nya situationer och platser, men med det sagt så krävs det också en hel del av mig/en för att göra det. Om jag dessutom inte får lämna lägenheten pga situationen, så begränsas tillfällena markant. Det är svårt att lyfta fram. Min känsla när människor frågar är att jag ska vara lycklig och taggad (vilket jag helt klart är, till viss del), men om jag enbart säger detta så känner jag att jag ljuger. Talar jag om det som bekymrar mig är jag rädd för att uppfattas som negativ och missnöjd. Vad jag känner över att nu flytta till Hong Kong? Allt! Flyget går inte förrän vid klockan ett på dagen. Det var skönt att ha en lugn morgon hemma först med mamma. Vi åt frukost, drack zoegas och grät lite i soffan. De senaste dagarna har jag även börjat förstå hur mina flyttar också påverkar andra människor. Ett beslut som jag tar, som för dem innebär att jag kommer vara på en annan plats längre bort, allt annat lika. Hur mycket mina nära också bryr sig, och vill veta hur det går för mig. Det är så fint, jag är så tacksam för alla som jag får ha i mitt hjärta, där är ni alltid i min närhet. På vägen till flygplatsen hämtade vi också upp pappa. Väl på Landvetter så känner jag mig glad och entusiastisk, nu är jag redo! Efter kramar och pussar, så vinkar vi till varandra medan jag åker upp till säkerhetskontrollen. Jag kände mig viktig när jag checkade in mina tre väskor, och lade upp två datorer, en iPad och två telefoner i kontrollen. Innan flyget hann jag med en juice i avgångshallen, det var vad min mage orkade hantera.  Plan ett: Göteborg -> Helsingfors. Kort flygning som startar med att vi är försenade. Mellanlandningen i Finaland är 1h 15 min. så när de börjar tala om att vi kan bli 30 min. försenade, börjar jag oroa mig lite smått. Det visar sig då att killen bredvid mig också ska med samma plan, vilket gör att jag blir lite lugnare. Delad oro, är hälften så mycket oro (tänker att det uttrycket även fungerar åt detta håll, haha). Dessutom bor han och hans fru bodde i Australien, så missar de flyget till HK så kommer de missa anknytande flyg, vilket han inte är så intresserad av iom de hade haft den upplevelsen på vägen till Sverige... Då känner jag att min resa inte är så komplicerad. Jag har ingen brådska att komma fram i tid eftersom jag startar jobba först på måndag och hade kunnat vänta till nästa plan. Men som tur är så lämnar vi inte allt för långt efter utsatt tid, och vi har medvind så det blir inga problem.¨Plan två: Helsingfors -> Hong Kong. Det skulle dessutom inte gjort någonting om vi var sena, för nästa plan är också försenat. Jag tror att Helsingfors flygplats är ganska avlång, det känns i alla fall så när man vandrar mellan gaterna. Det tar ca en kvart för mig att ta sig mellan dem. På långdistansplanet som ska ta 9h 45min. så har jag turen i att sätet mellan mig och han som sitter i yttesta raden är tom, vilket ger mer utrymme under färden. Jag läser lite svensk damtidning, och under middagen, där jag lyxar till det med ett glas rödvin till biffen och något de kallar potatisgratäng (vilket jag skulle vilja benämna skivade potatis) ser jag på filmen Red Joan. Därefter påbörjar resans största projekt vilket är att försöka få så många timmar som möjligt av sömn. Det är inte det lättaste. Jag har redan blivit av med en timme från Sverige till Finland. Så kl. är inte 15.40 när vi reser (som min hjärna är inställd på), utan 16.40. Det känns okej. Men sen, att försöka somna för att klockan påstås vara 21.40, är desto märkligare. Jag tycker inte det värsta egentligen är att låtsas att klockan är något specifikt, jag är faktiskt ganska bra på att somna oavsett tid på dygnet. Min största utmaning är att somna på ett plan. Det är inte bekvämt. Jag når inte ner till golvet så jag kan inte hitta en bekväm ställning. Hänger dem och dinglar så har de inte stöd från någonstans. Jag försöker med alla möjliga vinklar, men det är svårt. Jag vill dessutom inte luta bak stolen för mycket, för då stör det killen bakom mig. Jag försöker med musik, med ljudbok. Tillslut lyckas jag slumra till ca 2h till ljudat av "hur kär får man bli?". Ljudboken jag lyssnade så många gånger på under min uppväxt. Fortfarande så bra, och relevant i sitt innehåll på något sätt, även om den handlar om en tjej i nionde klass. Innan landning fick vi även frukost och kaffe. Vi landar halv åtta på morgonen i Hong Kong. Det går smidigt att ta sig in genom visakontrollen. Får en extra lapp fasthäftad som säger att jag är beviljad att befinna mig, komma in i tolv månader framöver. Fantastiskt! Jag tar expresståget in till stan vilket är supersmidigt. Bra tid att åka på, det är inte mycket folk så det finns gott om plats för alla mina väskor. Har en tanke att promenera den dryga kilometern till lägenheten från tågstationen. Men inser snabbt att även om sträckan är kort, kan jag inte ens lokalisera mig vart jag ska lämna shoppingcentret som stationen är lokaliserad i, och när jag hittar en utgång så slår den svårandandes hettan emot mig. Det blir en taxi, vilket är billigt här. Chaffören förstår inte engelska, så en annan vakt får hjälpa honom att förstå vart jag ska. På det sättet är det i alla fall inget påtvingat kallprat i taxin, haha. Som tur är har översättaren givit honom den rätte adressen och jag anländer till min nya bostad.Nu är det bara incheckning kvar. Kommer in i entrén där säkerhetsvakten sitter. Hon frågar om någon lapp, allt jag har är vilket nummer jag ska bo på och att jag ska visa mitt pass. Så jag tar fram passet och säger Unit 21C. Ho säger något oförsteligt och springer iväg med mitt pass, paniken!! Där står jag och avväger om jag ska stanna med bagaget eller hoppas på att hon kommer tillbaka. Tänker att det bästa är att lita på henne. Och turligt nog kommer hon tillbaka, tillsammans med en engelsktalande tjej som hjälper mig att checka in, puh! Lägen är mindre och sunkigare än på bilderna, och så kall! Det känns som ett hotellrum, med liten kokvrå. Mina väskor tar upp all gåyta. Men med uppackning och personifiering så ska det nog också infinna sig någon from av hemkänsla. Och sängen fungerar gott, det första jag gör är nämligen att lägga mig och sova några få timmar. Jag är hemma!