morgonens tankar och känslor

Det var någon som gick omkring här hemma imorse när jag fortfarande låg i sängen och sov, jag vet det säkert därför att jag vaknade av det. Intalade mig att det kanske var hos grannen trotsallt eller att jag bara inbillade mig. Alldeles för trött för att orka skrämma upp mig själv, ville bara fortsätta sova. Blundade och gav det ett försök. Återigen hörde jag fotsteg, de kom närmare och närmare. Jag var rädd nu, så jag fortsatte blunda och lyssna noga för att verkligen vara säker. Det lät som att stegen nu kommit hela vägen in till mig i sovrummet, jag rör mig inte en millimeter. Känner tyngden i hur madrassen rör sig när någon lägger sig i min säng. Har Victor kommit hem igen? Kisar, han är inte där. Blir förvirrad. Är jag hos mamma? Kisar igen för att se efter om det är mammas hund som krupit upp, men ingen hund ligger där och jag konstaterar samtidigt att jag är hemma i min egna säng. Är livrädd men fortfarande för trött för att orka försöka fatta någonting, så jag somnar om. Är plötsligt hemma i vårat gamla hus, kliver upp och ut i vardagsrummet där jag möts av pappa K som just kommit hem efter en längre frånvaro. Känner lyckoruset, hur mitt hjärta på direkten känns mindre trasigt, det går så enkelt att andas, jag skrattar. Lyckoruset har klingat av, hjärtat är fortfarande trasigt, det är tungt att andas och jag skrattar inte. Men jag är inte rädd längre, jag är rofylld. Jag vaknade igen, hemma i min egen säng och förstod snabbt att pappa K fortfarande är död. Han har tidigare visat närvaro på flera sätt hos och till andra. Jag har alltid avundas dem, men också varit rädd och bokstavligen bett om att slippa för att inte bli skrämd. Men jag kan inte låta bli att undra, kanske har han för första gången nu visat mig att han är här, hos mig. Eller så är jag bara knäpp alternativ gränspsykotisk, det kanske vi aldrig får veta.