17/10 2016

Ihålig och bottenlös. Tom. Så känner jag mig ungefär. Samtidigt stormar känslornainombords.Det är inte första och förmodligen inte sista gången i livet som jag har någon som jag älskarinlåst på ett häkte eller en anstalt.Det är inte utan anledning som du sitter där och än mindre oväntat, men det är lika jäklajobbigt iallafall.För att jag älskar dig. För att jag saknar dig. För att jag behöver dig. Vi är flera som behöverdig, här ute. Jag behöver kunna knata över och knacka på din dörr vilken tid på dygnet somhelst, eller bara ringa ett samtal och kolla hur du mår, eller för att berätta hur jag mår.Ändå är det tacksamt. Jag vill tro att det här är din räddning. Din chans att vinna livet. Dinchans att bli men framförallt att hålla dig nykter. Din chans att överleva.Självklart hoppas jag att vid nästa häktesförhandling kanske dom inte begär dig häktad, elleratt när det är tid för rättegång så går du därifrån som en fri man. Samtidigt hoppas jagnästan att du blir dömd för det du är misstänkt för, då blir domen minst två år, och dåbehöver jag inte oroa mig. Då vet jag att du inte dricker, att du överlever. I iallafall minst tvåår till. Då får vi ha dig kvar även om du inte kan vara här hemma.Måste låta jättekonstigt. Det ÄR jättekonstigt och jag är jätteförvirrad. Men det är såhär detkänns.