11/3 2014

Får man säga att åt helvetet med livet? Är för tillfället så himla jävla trött på allt. Trött på att man jämt försöker, fast man egentligen inte orkar och fast allt känns som ett jävla helvete, och endå ska folk gnälla. Jämt. Har varken ork,lust eller motivation till skolan, inte ens studenten lockar känns det som. Det känns som att min ängel aldrig kommer bli frisk och trots att jag vet att hon får den vården hon behöver är jag varje dag livrädd att det ska hända något värre, att hon ska få utstå ännu mera eller att vi ska förlora henne. P vill jag mest bara spy på. Även om vi har en "bra" period nu så känns det helt jävla värdelöst att allting känns litelite bättre, varför nu? Varför inte femton år tidigare? Folk sviker och folk är fittor, inte bara mot mig utan mot mina nära och kära. Helt jävla ärligt så skjuts det för lite och det finns så många som jag verkligen skulle behöva banka in lite vett i huvudet på. Och det kommer jag snart att göra också, för snart kan jag inte kontrollera mig längre. Och jag, känslokalla lilla sanna som aldrig mer någonsin skulle känna några som helst känslor mer än vänskapliga gör någon, sitter här med ett hjärta som håller på att få skavsår. Det kommer aldrig att brista eller något sånt, men skavsår håller det fan på att få. Och ni vet väl hur jävliga skavsår är? Dom bara finns där och irriterar och svider, sen när dom äntligen håller på att läka ihop så går dom upp igen. Och precis så är det.   Så återigen, får man säga att åt helvetet med livet? För då gör jag det.  ÅT HELVETET MED LIVET