FUCK KROPPSHETS

Kroppshets. Sug på ordet ett tag. Att hetsa över sin egen kropp. Att må dåligt över att kroppen inte ser ut på det sättet man vill. Ofta kopplat till att man inte har en kropp som stämmer in med skönhetsidealet. Och vad fan är det för ideal egentligen? Som tjej ska man både vara lång, liten, ha tjockt och långt hår, ha milslånga ben, världens minsta midja, ha muskler, fylliga läppar, stora bröst, thigh gap, liten näsa, problemfri hy, gärna solbränd, ha ett colgatesmile och kritvita tänder, nästintill obefintligt kroppsfett, pinnsamala armar och stor rumpa. Ja, man ska vara precis allt och lite till. Lagom är inte nära okej. Samtidigt vet man ju om detta, hur fucked up detta ideal är. Att det är helt ouppnåeligt. Ingen kan vara allt och lite till. Det går inte. Ändå är man där. Man sugs liksom ofrivilligt in i det hela. Hur mycket man än stretar emot. Jag erkänner: jag har absolut dagar då jag känner mig ful, tjock och otillräcklig. Dagar då jag vill se ut på ett annat sätt. Dagar då jag försöker göra allt för att passa in i det där jävla idealet. Dagar då allt jag tänker på är mitt yttre. Det är verkligen inte hela tiden, men det går i perioder. Jag är 24 år gammal, 165 cm lång och väger 61 kilo. Enligt alla dessa mått är jag precis där jag ska vara, jag är "normal". Sedan vet jag om att jag har mer muskler än snittet och mindre fettmassa än snittet. Jag tränar mycket och regelbundet, har alltid massa energi och känner mig generellt väldigt stark. Jag mår så jävla bra med andra ord. Men ändå mår jag skit över min kropp stundtals. Tycker ändå inte att jag är tillräcklig. Inte nöjd. Givetvis har sociala medier en stor roll i detta. Det går inte att undgå. Ibland tror jag det dessutom blir värre för min del när jag ständigt fotar mig både till Instagram och bloggen. På så sätt sätter jag en onödig press på mig själv att "alltid se bra ut". Typ som att jag måste se bra ut för att tilltala/inspirera mina läsare/följare. Det är åtminstone det jag intalar mig själv, hur töntigt det nu än är. Men sedan finns det andra anledningar med, utöver media. Anledningar som jag tänkt mer på den senaste tiden. En anledning är kommentarer jag fått tidigare. Då pratar vi till och med kommentarer som folk sagt till mig på högstadiet. Tänkte ge er fyra exempel som etsat sig fast på min näthinna: 1. "Sanna det är tur att du har en rumpa eftersom du inte har några bröst"2. "Du var ju faktiskt mullig när du började på det här jobbet"3. "Jag skulle aldrig någonsin kunna vara tillsammans med en tjock tjej"4. "Sanna du är ju så bra på att få din kropp att se så fin ut på bilder" Blir ärligt talat äcklad av dessa kommentarer. Speciellt för att jag vet hur dem påverkat mig. Under hela min uppväxt för att vara ärlig. Men så blir det väl när klasskompisen/pojkvännen/kompisen säger något sådant till en. En person man tycker om och som man står nära. Ja, då börjar man tänka. Och hur sjukt, och oerhört sorgligt, är det inte att detta fått följa med mig de senaste åren och en av kommentarerna i hela tio år. Fyfan! Ingen ska få mig att känna mig osäker eller få mig att må dåligt över min kropp. Likväl som att jag verkligen inte ska anpassa mig för att göra någon annan nöjd. Jag har nämligen tidigare känt att jag måste se ut på ett visst sätt för min pojkvän. Jag har även upplevt en viss rädsla över att bli lämnad på grund av min kropp. Hur absurt är inte det? Alltså jag spyr på det här tankesättet!! Jag skäms. Ni kanske undrar varför jag tar upp detta nu. Eller varför jag delar med mig av något som faktiskt är oerhört privat och personligt för mig. Men bägaren har runnit över och jag har lessnat totalt. Och på något sätt hoppas jag att jag tagit mitt förnuft till fånga. Den senaste tiden har jag varit så där obehagligt levnadsglad som bara jag kan vara. Jag har varit riktigt stolt över mig själv överlag. Och då givetvis inte för min rumpa, min fettprocent eller min kropp generellt. Jag är stolt över den jag är. Inte för hur jag ser ut. Jag vet att det kan vara en lång väg kvar tills att jag slipper känna av kroppshetsen. Innerst inne tror jag kanske inte att den går att bli av med helt, men jag tänker försöka. Det är bara att inse att ingen kommer någonsin att uppnå det där idealet, för det är bara fiktion. Vi är alla födda till olika individer och hur jäkla coolt är inte det? Vissa saker kan man faktiskt inte ändra på och varför skulle man ens vilja göra det? Varför ska vi försöka se precis likadana ut? Jag tänker mig att jag bara ska acceptera det faktumet. Jag vet inte hur ni fungerar men jag har i alla fall kroppsdelar som jag önskade hade varit på ett eller ett annat sätt. Tankar om att jag kanske skulle bli mer proportionelig eller bara snyggare om dessa ändrades. Och det är väl inget fel att tänka så egentligen? Att tycka att man inte är perfekt. Det är väl sunt det med? Förutsatt att man accepterar sig för den man är och inte mår dåligt av det? Utseende ska inte ta över ens vardag, ens liv. Det låter ju superklyshigt - men alla är fan hur läckra som helst på sitt sätt.  Efter nästan ett helt liv av en strävan mot ett ideal signar jag äntligen ut. Jag ska fokusera på det som betyder. Jag ska fortsätta att göra det jag gör nu. Göra sådant som gör mig lycklig. För det är tamefan allt. Livet är allt. Så oavsett BMI, midja, rumpa, fettprocent, armar, muskelmassa, dubbelhakor, kondition och vad det nu kan vara - kasta kroppsfixeringen för gott! Det är ju bara en kropp. Lägg fokus på att istället bygga dig en kropp som orkar. En kropp som orkar ta dig igenom alla otroligt härliga faser i livet. Kroppen ska inte stå i fokus - livet ska! #FUCKKROPPSHETS