Gravid, helt utan filter

Den där mysiga gravid bubblan man hela tiden drömt om. Ni vet, man plussar och livet känns helt fantastiskt. Den personen man älskar mest  av allt, vi två ska bli 3, hälften honom - hälften mig. Hur vackert är inte det?Jag tänker tillbaka på när jag och Simon satt på restaurang för ungefär ett år sedan med några av våra vänner. Hon var gravid då någonstans i 4:de månaden. Jag visste att hon hade haft det fruktansvärt jobbigt under graviditeten med ett konstant illamående, kräkningar och en total trötthet & orkeslöshet. Jag frågade ändå "jag förstår att det har och är jätte  jobbigt, men LITE mysigt har det väl ändå varit ändå ? Tänk att ni ändå ska få en liten bebis" De tittar på varandra och sen tillbaka på mig och säger i mun på varandra, "Nej! Inte någonstans". Jag kommer ihåg att jag tyckte det var lite konstigt, kände lite som att "hallååå, ni ska ju ändå få ett litet barn, njuuuuut". Men det ber jag verkligen om ursäkt för idag. Nu knappt ett år senare är jag där själv. PRECIS i samma situation. Helvete heller att det är mysigt, inte någonstans, jag kan inte glädjas just nu över att vi ska få en liten bebis. Jag förstår dom som får må bra, att man kan känna en helt annan glädje, njuta av att se magen växa lite vecka för vecka och allt som kommer med det. Men jag som så många andra har haft ett mardröms illamående nästan från start, kan inte glädjas alls just nu. Jag mår illa nästan hela tiden, jag kräks minst 20 ggr per dag, jag är trött konstant, jag känner mig yr och det känns som jag ska svimma nästan hela tiden och en huvudvärk som håller på att ta kål på mig. Dag ut och dag in..joda Sanna, men detta är väl lite mysigt? Pff..   Jag är sjukskriven och större delen av dagen är jag sängliggande..livet har stannat upp skulle man kunna säga. Att åka från hemmet det orkar jag knappt och vågar nästan inte heller för den delen. För när som helst så kräks jag och det är sällan jag hinner få upp en påse (som jag alltid numera måste ha med mig överallt). Jag kan checka av de mesta ställen nu som jag kräkts ner..det har varit vårdcentraler, bussar, tåg, affärer, hästhagar..ja listan kan göras lång. Förlåt för lite väl ingående info, men det är precis så det är. Någon som känner igen sig?  Jag håller på att bli tokig på det här som ni säkert förstår. Istället för att det ska bli bättre och bättre tycker jag snarare det blir sämre och sämre med illamåendet, kräkningarna och allmäntillståndet i övrigt. Varken postafen, lergigan, åkband eller något hjälper.Men jag vet ju någonstans att det GÅR över och jag kommer förmodligen om allt går som det ska få något helt fantastiskt utav det i slutändan. Men just nu, så känns det väldigt, väldigt långt borta. Så  positiviteten är som bortblåst och jag känner att jag behöver skriva av mig. Och det får bli, helt utan filter.