What is a love song without the love

Just nu känner jag mig bara så lurad. Jag växlar mellan att känna mig arg, ledsen och helt likgiltig, men hela tiden lurad. Jag är så långt ifrån blåögd om man kan vara, jag litar inte på andra människor. Jag har sett det som en nackdel men just nu undrar jag om det kanske är det bästa i alla fall, att inte lita på någon annan än sig själv. För nu har jag varit blåögd, jag lät mig själv luras och nu sitter jag här med krossat hjärta och är förbannad.    Jag blir inte kär, jag har sagt det tusen gånger. Jag har trott i flera år att jag varit med om så pass jobbiga saker att jag helt enkelt blivit oförmögen att känna de känslorna man gör när man är kär. Ni vet det där pirret i magen, uppspeltheten och glädjen som gör att man går runt och ler hela tiden. Nu har jag känt det och jag önskar att jag kunde vara glad över det men det är jag inte. Jag är bara tjugo år så det här lär väl låta dumt nu men det tycks aldrig sluta bra för mig när det gäller kärlek. Det tar emot att säga detta men jag blev helt enkelt kär och det gav mig inget bra överhuvudtaget.    Jag träffade någon som plötsligt fick hela min gråa värld att fyllas med solsken. Poetiskt sagt men det är sant. En annan människa fick mig att känna hopp om framtiden och gjorde mig sådär underbart glad. Att bara få vara speciell i någons ögon och att få vara lite extra viktig, det betydde så otroligt mycket för mig. Att göra saker med den här människan, att inte göra något tillsammans, att skratta ihop och att finnas där för varandra när livet är tufft, det kändes så skönt att ha det. Jag tyckte om någon som tyckte om mig tillbaka, trodde jag i alla fall. Jag tänkte att anledningen till att jag aldrig känt något för någon annan är för att jag väntat på den här människan och då kändes det så värt allt jag gått igenom. Jag träffade någon som jag släppte in, trots att det var det läskigaste jag gjort på länge. Det visade sig även att det var det dummaste jag gjort på länge. Att man kan ha så fel.    Jag släppte in människan i mitt huvud. Jag visade upp alla mina hemligheter, allt jag mår dåligt över och allt jag är rädd för. Jag gjorde det för att jag blev lovad att det var tryggt, att jag inte skulle bli ensam. Jag svalde alla orostankar för att jag så gärna ville att det skulle fungera. Jag öppnade upp hela jävla hjärtat, fast att jag haft en hänglås på i flera år. Jag vet inte vad som hände men plötsligt så fanns bara alla de där känslorna där, allt med den här människan var bara så fantastiskt. Jag kan knappt förklara det, det bara hände. Jag antar att det är så love fungerar? Man kan inte styra över det alla gånger? Den här gången kunde jag inte styra alls. Det var inte alls planerat, jag är så ledsen över att jag släppte taget och lät mig dras med i alla de här känslorna.    I flera månade har jag gått runt och varit glad över att jag äntligen träffat någon speciellt som jag faktiskt vågade släppa in och nu helt plötsligt så bara tappades allt i golvet och gick sönder. Jag blev sårad och lurad, igen. Jag gick på alla lovord jag fick höra, jag föll head over heels för det. Jag gör inte det, jag faller inte. Eller ja, tydligen så gör jag ju det dumt nog. Jag är så arg över det, så arg över att jag gick på det. Jag borde ha vetat bättre! Andra har sagt "men Sandra, nu vet du ju i alla fall att du kan bli kär". Ja men jag undrar om det inte bara kommer bli svårare och svårare för varje gång man blir sårad? Varför träffar man de här människorna som sårar en? Vad i hela friden ska det vara bra för? Jag har inte lärt mig någonting av detta förutom att jag är better of alone. Det var inte något som jag ville lära mig.   Jag är bara så arg för att jag har slösat min tid. Jag gick in i något helhjärtat fast att jag var livrädd och jag fick ingenting tillbaka för det. Jag blev lämnad ensam och ledsen i alla fall. Det värsta är att jag visste att det var en dålig ide från början. Jag hade magkänsla av att det här bara skulle göra mig ledsen, att vi hade alla odds emot oss. Men jag blev lovad att man fixar allt bara man vill. Det jobbiga är ju när den som lovar det inte vill tillräckligt mycket fast att man själv vill det. Så jag satte mig i jobbiga situationer som jag egentligen inte ville vara i, jag offrade saker för att kunna vara med personen, jag tryckte ner mig själv för att leva upp till personens förväntningar och önskningar och allt det gjorde jag helt i onödan. Jag tryckte ner mig själv och ställde mig i någon annans skugga bara för att vara till lags, fast att jag har lovat mig själv att aldrig igen låta någon sätta sig på mig. Men jag blev kär, trots allt. Jag ville med hela mitt hjärta att det skulle fungera, så mycket att jag valde att backa undan. Jag var beredd att gå genom eld och lågor för den här människan. Jag var beredd att ha en osäker och läskig framtid bara för att ibland ha chansen till att vara med den här speciella människan.    Eller ja, jag kan inte kalla personen "för den där speciella människan". Personen får inte vara speciellt för mig längre. Jag var inte speciell i dennes ögon, inte tillräckligt mycket i alla fall. Det gör så ont när man sväljer sin stolthet och berättar om alla sina känslor och så visar det sig att man är ensam om att vilja ha det där "vi". Det finns ju inget vi, bara jag och så du. Så långt ifrån varandra som man kan komma! Jag hatar att jag har prioriterat med känslorna och bara lyssnat på hjärtat när jag själv varit långt bak på listan av saker som prioriteras. Jag var nog knappt med på listan överhuvudtaget. Det vidrigaste är också att om jag inte hade satt ner foten själv så hade jag suttit här och väntat på att få vara med på listan över saker som var prioriterade. Men jag insåg väl att jag inte är den typ av tjej som sitter hemma och väntar, jag är inte den typen av människa som vill stå i någon annans skugga. Jag vill ju för fan skina som den starkaste stjärna själv.    Men jag blev ändå sårad. Det gör ont i hjärtat som bara den. Det går knappt att förklara värken. Hjärnan går på högvarv och man inser att allt har gått åt helvete och att det inte går att fixa det. Det gör ont i hela kroppen och man kan inte sova. När man väl somnar så drömmer man bara mardrömmar om personen. Jag vill bara komma över detta nu och tänka tillbaka på allt och bara "vad fan var jag ens ledsen över?". Men det tar ju tid och läka igen. En vän skrev något sant, hon skrev "att hitta någon man tycker om är så jävla svårt, och har man väl gjort det är det fyra gånger så svårt att komma över den personen". Så man sitter här ensam, lurad och förnedrad och allt är plötsligt fyra gånger så svårt. Det kunde inte komma olägligare heller, jag behövde den där närheten mer än någonsin antar jag. Nu kommer jag inte få den, nu är det bara jag igen. Man måste möta alla och lägga korten på borden och bara "nae hörre ni, det sket sig som vanligt". Det är så jobbigt! Jag vill bara få ett happy ending som i sagorna någon jävla gång! Jag kommer aldrig förstå varför människor säger saker som de vet att de inte kommer kunna hålla. Det är så frustrerande! Jag hoppas att jag kommer hålla fast i ilskan för jag orkar inte vara ledsen! Jag hatar att jag är så besviken och att jag gick in i det så  fullt ut och ändå inte fick ut något av det. Det är ju nästan pinsamt! Det är pinsamt att jag visat upp mig så skör och nästan varit beroende av en annan människa! Nej usch och fy. Ha det.