We accept the love we think we deserve

Jag mår så himla bra just nu. Jag har framtidsplaner, umgås med fantastiska vänner, skrattar mycket, känner mig uppskattad, trivs ganska bra på jobbet och har kommit igång med träningen. Livet flyter på liksom, det känns bra och det ser ljust ut. Jag njuter av varje leende och av varje skratt. Jag är på väg framåt.    Samtidigt så mår jag så himla dåligt. Så fort jag tar två steg framåt så är det alltid ett steg bakåt också. Det är som att jag inte kan få lite medgång utan motgång. Det känns som att det aldrig kan vara helt bra. Jag äter väldigt mycket ångestdämpande medicin just nu, mycket i förebyggande syfte. Jag orkar inte med ångesten så jag ser till att vara förberedd på att smita ifrån den. Men det fungerar aldrig, den kommer ändå och tar tag om mig med ett järngrepp. Sen kommer den där vidriga känslan i magen. Man får verkligen ont i magen och det kryper i hela kroppen. Man vill verkligen bara hoppa ur skinnet men det går ju inte, det är lite som att vara fånge i sin egen kropp. Man känner sig så besvärlig och tillslut blir det svårt att andas. Allt det där måste jag kämpa med bara för att jag inte kan komma överens med mig själv. Det är jag som utsätter mig för det här.    Jag är så trött på min dåliga självkänsla. Jag tycker det är så osexigt att vara såhär osäker och jag vill inte upplevas som det. Jag vill ha ett självförtroende som gör att det strålar om mig men jag lyckas liksom inte nå dit. Jag måste trycka ner mig själv hela tiden för att jag tydligen inte tycker att jag förtjänar att ha det bra. Jag har skrivit så mycket om hur otroligt viktigt det är att älska sig själv, att man inte kommer långt i livet om man inte gör det. Men ändå så har jag så svårt att ta till mig mina egna ord. Jag vet inte om jag duger. Jag förstår inte varför jag håller på för jag vill ju inte ha det såhär. Men det går inte att bara sluta tvärt heller, jag vet att jag måste jobba med det. Men det är så slitigt.    Jag är så rädd för att göra bort mig och för att göra fel. Jag är så rädd att folk inte ska tycka om mig, att de ska tänka att jag är en sådan värdelös människa. Jag fattar inte ens varför jag bryr mig, för jag har ju redan fantastiska människor i mitt liv och allt som spelar någon  roll är ju vad de tycker i så fall. Men jag antar att självförtroendet sviker även där ibland. Ibland känner jag mig så jobbig bara jag öppnar munnen. Jag vill bara gräva ett hål i marken och gömma mig i det. Jag vet också om att alla inte kan älska alla, det fungerar ju inte så. Men även så är jag där och pikar på mig själv.   Enda sen traumat hände och depressionen började så har jag haft svårt att bounda med nya människor. Jag orkar liksom inte ty mig till någon ifall jag skulle bli sårad. Jag har inte orkat ge mig in i någon ny relation så jag har alltid sett till att det inte kommer fungera, så att jag måste säga hejdå. För om jag ser till på en gång att det inte fungerar, då behöver jag ju inte bli sårad av någon senare när det är försent att dra sig ur. Jag sticker innan det blir för intimt och nära, innan det blir jobbigt så man måste kämpa. Såhär har jag hållit på i flera år och det har gått så långt att jag har trott att jag inte kan tycka om någon på ett för djupt känslosamt plan. Jag har inte vågat öppna upp mig, för jag har varit med om så mycket mörkt och jag är rädd för att endast bli förknippad med det. Jag vill inte vara tjejen som det är synd om för att hon var deprimerad och inte var säker på om hon ville leva längre. Jag vill inte bli behandlad på ett annorlunda sätt än alla andra, jag vill bli sedd för den jag är nu och inte för hur jag mådde förut.    Jag trodde verkligen att jag hade byggt upp en sådan stark mur att ingen skulle kunna ta sig förbi den och komma åt mig. Jag trodde inte att jag skulle kunna tycka om någon på ett sådant speciellt sätt förens om flera år. Jag tänkte att kanske när jag är vuxen och har sett världen, kanske att jag är mogen för att öppna upp min själ då. Jag trodde inte att det skulle ske nu eftersom att jag bara blivit arg om någon försökt komma för nära. Men så säger det bara pang och plötsligt förstår man varför det aldrig har fungerat med någon annan. Man träffar plötsligt på någon som är så intressant och som man vill veta precis allt om, man förstår inte ens hur det gick till. Man vill få vara nära och allt som egentligen spelar någon roll för en är vad den personen tycker, tänker och mår. Man blir så glad av den här personens närvaro, man blir helt varm i kroppen och det känns så himla bra. Jag vågar inte säga de här starka orden som förälskelse och så vidare men kanske är det, det är. Sådana ord säger jag inte ens högt för mig själv, det är för läskigt.    Sådant här borde man egentligen vara överlycklig över. Jag borde vara lättad över att jag ens kan känna de här känslorna för jag trodde ju inte det. Jag har ju varit stenhård och nu är jag inte det längre. Plötsligt vill jag sätta mig i riskzonen för att kanske bli sårad och jag vill kämpa för att det ska fungera. Jag har inte velat det förut som sagt så jag är lite i chock. Jag vet att jag skulle kunna slå på den där knappen i hjärnan. Knappen som gör att jag bara stänger av känslorna och blundar för allt. Men jag vill inte slå på den för jag vill känna de här känslorna, de är ju så nya för mig. Jag vill egentligen bara få känna mig trygg och njuta av det här men det kan jag inte göra heller, jag är ju ärligt talat livrädd.    Jag är så rädd för att jag ska vara den som känner mest och sedan blir lämnad ensam. När jag väl tycker om någon, ja då tycker jag verkligen om. Jag ser så många fina saker och tycker om dem alla men jag undrar vad man kan se i mig. Vad skulle man se i mig som är något att tycka om? Varför skulle någon tycka om mig på det sättet? Jag känner mig ju oftast bara i vägen och jag vet inte hur jag ska bete mig. Jag är rädd att man bara skulle vara med mig för att inte göra mig ledsen.  Vad är det som är så speciellt med mig ens? Jag har varit sjuk och är så osäker på allt och alla. Jag överanalyserar allt och jag känner mig klängig så fort jag säger något. Jag har även riktiga abandoned issues. Jag vill inte bli lämnad och känna den där smärtat i hjärtat som jag har flytt från i så många år när jag väl öppnar upp mig.    Jag är så trött på att känna såhär. Jag vill inte vara osäker, rädd och tjurig. Att känna såhär gör mig ju inte direkt på bra humör. Jag vill ses som glad, framåt och säker. Jag önskar att jag bara kunde göra det jag ville och säga vad jag ville och hur jag känner. Jag orkar inte låtsas som att jag inte bryr mig om något och som om inget kommer åt mig, för det är ju inte så längre. Jag orkar inte spela något spel, jag vill bara vara ärlig och att det sen får gå som det går. Jag vill inte vara så rädd för att bli sårad, för jag vet ju att det går över. Jag vet ju att jag skulle ta mig igenom det. Jag vill känna att andra människor faktiskt verkligen vill vara med mig och att det inte är något jag inbillar mig. Jag vill inte vara rädd för att öppna upp mig och verkligen lita på andra. Jag vill inte att mitt förflutna ska förstöra min framtid mer. Jag vill bara bli omtyckt för den jag är för jag kan inte ändra på mig för att anpassa mig efter alla andra hela tiden. Det är mig man får och då är det både med bra och dåliga sidor, precis som med alla människor.    Jag hoppas att jag tar mig igenom det här nu och bygger upp en starkare version av mig själv. En version som tycker om sig själv. Man kan ju också undra varför jag ens öppnar upp mig såhär på bloggen när vem som helst kan läsa. Jo för att jag är så förbannat trött på att gömma alla känslor när det egentligen inte är något fel med att känna. Man måste vara rädd för att sen kunna vara modig.