The sound of broken glass and broken hearts

Det har hänt på jobbet att jag tappat backar fulla med glas. De glider mig plötsligt ur händerna för att mitt grepp inte var stadigt nog, för att backen inte var hel eller för att jag kanske snubblade över ett hinder som låg framför mig, ett hinder som jag inte såg. Känslan av ett kort yrselanfall när man faktiskt känner hur backen glider en ur händerna och sedan det donande och öronbedövande ljudet av ett flertal glas som krossas mot golvet och går i tusen bitar. I en kort sekund står man där och bara tittar på röran för att sedan få fattning om nuet igen och säga "oj då" eller "fan också". Kanske suckar man åt det eller bara skrattar åt sin egen klumpighet och otur. Sedan ser man sig omkring så ingen annan fick glas på sig och om ingen större olycka än glas på golvet har skett, ja då greppar man tag om första bästa soppborste och börjar städa upp röran efter sig, ibland på egen hand och ibland med hjälp av andra. När röran är bortstädad så hämtar man nya glas och sen är det inte mycket mer med det. Dagen går vidare och jag kommer inte gråta mig till sömns på grund av den där backen med förlorade glas. Men nu är det ju bara glas vi talar om, de går alltid att ersätta med nya glas.    Men när detta händer fast det är ens hjärta som går i tusen bitar istället för glas. Det är inte lika lätt att bara sopa ihop det och rycka på axlarna åt det. Det blir rörigare än så, det går inte bara att ersätta med ett nytt osårat hjärta. Det hela är mer komplicerat än så, mycket mer komplicerat än så. Visst gör det ont att få en glasbit i fingret men det är rena barnleken om man ska jämföra med smärtan ett trasigt hjärta lämnar efter sig. Trasiga hjärtan kan bero på många olika saker. En av sakerna kan vara att se hur de man älskar lider av ett krossat hjärta. Jag har levt i det mörkaste mörker tillsammans med demoner och lärt mig hantera det men att se hur de jag älskar trycks ner, det kan jag inte hantera. Det gör så ont i mig.   Att se hur missförstodda, övergivna, frustrerade, uppgivna och små de känner sig, det får mig att bryta ihop så totalt. Jag vill att de jag älskar ska få ha det bra, få leva liven de förtjänar. Bra liv, där de är lyckliga. Jag förstår att ingen människa går igenom livet utan toppar och dalar men när jag ser hur något bryter ner dem så totalt, ja jag finner inte ens ord. Det gör så ont i mig och jag önskar att jag bara kunde blåsa bort deras smärta. Men det kan jag inte. Ibland kan man faktiskt inte göra någonting. Man bara står där och tittar på hur de kastas fram och tillbaka av livet när det är som tuffast. Som om de befann sig i en tsunami och man står där på stranden och ropar och vill hjälpa till men det går bara inte. Man måste låta dem rida ut sina vågor själva. Precis som att man ibland måste ta sig igenom sina egna stormaste hav ensam. Det är bara så frustrerande att inte kunna bota bort all sorg hos de man älskar. När de står där och inbillar sig saker och tror saker som inte är sanna och som förstör dem så totalt men hur man än vrider och vänder på det så hjälper ingenting man säger, de bara fortsäter att gå runt i den där cirkeln med plågoandar som inte borde finnas där.    Så man tvingas backa undan, ta ett steg tillbaka. För man vet att det inte är ens strid att ta, det är någon annans. Men man känner sig själv så otillräcklig för att man inte kan hela dem man älskar, för att man inte kan få dem att förstå vad som är rätt och fel, sant och falskt. Det krossar mitt hjärta, att inte kunna hjälpa till. Trots att jag försöker ta ett steg tillbaka för att inte gå in i strider som inte är mina att lägga mig i, så är det så otroligt tungt. Men om det verkligen inte finns något mer man kan göra, vad gör man då? Man kan sitta och lyssna, finnas där men man kan ändå inte hjälpa mer än så. Man kan inte laga alla andras trasiga själar. Jag kan ju inte ens hålla ihop min egen.   Jag börjar oroa mig för framtiden, hur kommer det här påverka de jag älskar? Kommer de aldrig bli hela igen? Kommer det de tvingas gå igenom förfölja dem som ett mörkt moln livet ut? Kommer de aldrig hitta ljuset i tunneln de befinner sig i? Jag vet inte och jag har inga svar, varken om andras eller om mitt eget liv. Familjer som splittras och vänner som kommer till skada och man bara står där och ser på. För man har redan gjort allt, försökt allt. Hur jag än vrider och vänder på detta nu så kommer det fortfarande göra lika ont i mitt hjärta, att se de jag älskar lida. Men man kan inte lösa alla andras problem, man kan inte ändra en persones hela tankesätt, man kan inte få en människa som väljer att vara fylld av hat att älska och man kan inte få en människa som inte vill se sanningen att se den. Så det enda man kan göra är att backa och hoppas på en ljusare framtid för dem, en framtid där de tillslut finner sin inre ro. Man får inte glömma bort att försöka finna sin egen också. Men har man gjort allt man kan, ja då finns det inte så mycket mer man kan göra.    Ta hand om varandra och om dig själv.