Tell me about your demons because here are mine

Detta är ett långt inlägg om psykisk ohälsa men det är viktigt, så snälla ta er tiden och läs. Läs för de fyra av fem personerna som någon gång upplevt psykisk ohälsa, de personerna finns i allas omgivning. Det kan vara någon du älskar eller någon som du går förbi på stan. Eller så är det du själv.    Min historia:   Jag vet knappt var jag ska börja någonstans. Känns så tråkigt att jag tittar in här så sällan nu för tiden och när jag väl gör det så skriver jag bara om tråkigheter. Jag säger gång på gång och skrivandet är det bästa sättet jag hanterar saker på men på senaste tiden när livet har gått utfört så har jag inte hittat orden. Eller det handlar väl kanske mer om att jag inte orkat sätta mig ner och sätta ord på alla dessa jobbiga känslor, det innebär ju att jag måste ta tag i det och det tar så mycket kraft från mig. Men nu måste jag, nu måste jag prata om depressionen.   Jag har kämpat på så bra i nästan tre år med att stå upp för psykisk ohälsa och nu plötsligt så skäms jag för min egen? Jag har blivit så svag att jag inte orkar möta alla fördomarna om det, jag orkar inte berätta att jag mått/mår jättedåligt och mötas av de där förvånade blickarna men jag orkar heller inte gå runt och skämmas och dölja det. Jag har lovat mig själv att aldrig mer sätta på mig en mask och le när jag egentligen inte kan men ändå så är det precis det jag har gjort nu. Det har blivit så jobbigt att leva med tankarna på att människor skulle se mig på ett annat sätt eller inte våga behandla mig som andra när de får veta att jag är sjuk. Jag är så rädd att människor ska tassa på tå runt mig för att de är rädda att göra mig ledsen. Jag vill inte att människor ska vara rädda för min sjukdom och jag vill inte att någon ska tycka synd om mig. Jag vill så mycket hellre bli beundrad för att jag kämpar på. Jag är ju inte min sjukdom.   Jag har bestämt mig för att vara helt ärlig nu. Jag måste komma tillbaka till det när jag stod upp för psykisk ohälsa och kämpade för att det ska tas på allvar precis som fysiska sjukdomar. Jag måste då våga berätta hur jag mår för att andra kanske ska våga. Det handlar ju inte om mig, det handlar om oss! Så ja, jag heter Sandra Pettersson och är tjugo år gammal, jag har/haft diagnosen depression, utbrändhet och panikångest. År tvåtusentretton, när jag gick höstterminen i tvåan på gymnasiet, gick jag in i väggen. Efter att ha varit i en väldigt ohälsosamma relationer som bröt ner mitt psyke totalt så ville inte jag erkänna för någon, inte ens för mig själv, hur dåligt jag mådde. Jag dolde det så gott jag kunde genom att alltid gå runt med ett leende, skratta, ta på mig massor av uppgifter, alltid prestera till hundra procent och leva efter mottot att jag måste vara perfekt för att lyckas. Men till slut så brakade tillslut hela min fejkade värld ihop. Jag gick ett tag hos en kurator på ungdomsmottagningen i smyg, jag ville ju inte att någon skulle veta vad jag gick igenom. Jag ville så gärna tro att jag skulle klara mig själv och att jag var en jävla superhjälte! Well, I'm not. Vi är inte mer än människor har jag kommit på.    Jag tappade den där masken tillslut, trots att jag hade blivit expert på skådespeleriet. Ingen människa orkar låtsas på det där sättet hur länge som helst. Så jag kom hem från skolan en dag i regniga oktober och la mig i sängen. Sen gick inte jag upp på sex månader. Jag pendlade mellan att gråta flera dagar i rad till att vara helt apatisk. På sex månader så åt jag inte ordentligt, sov inte, gick inte ut ur mitt rum, pratade inte, umgicks inte med någon och jag släppte inte in något ljus. Jag bara låg där och undrade vad i hela friden poängen med livet var. Jag kunde inte se någon som helst anledning till att gå upp ur sängen. Så jag låg kvar, vad andra människor än sa till mig. Jag missade en hel termin på gymnasiet innan jag sökte hjälp. Tillslut så fick jag åka in akut till BUP, barn och ungdomspsykiatrin. Jag minns det första mötet så himla väl, jag sa inte ett ord. Jag grät hela tiden och jag skämdes så fruktansvärt för att jag var där. Jag skulle ju klara mig själv.    Så började karusellen. Jag fick träffa psykolog en gång i veckan, träffa doktorer, blev sjukskriven från skolan och började med medicin. Jag kände mig så värdelös och så svag som inte kunde ta hand om mig själv. Jag kommer aldrig kunna förklara hopplösheten jag kände, att känna att ingenting var värt något. Jag vill bara få sova och vara ifred. Jag var så emot att börja med mediciner också, det kändes som om jag bara skulle vara glad på låtsas då och jag ville inte känna en oäkta glädje. Jag hade ju levt med den oäktheten så länge och jag vill inte ha med den att göra mer. Jag missade hela tvåan på gymnasiet och halva trean innan jag började må någorlunda okej igen och orka göra saker.    Jag pluggade för både hela tvåan och trean på sista terminen innan studenten. Det var nog ingen som trodde att jag skulle gå ut med minst E i varje ämne men det gjorde jag. Det pratades om så många gånger att jag kanske borde gå om ett år men jag vägrade. Det bestämde jag mig för direkt när det kom på tal, jag skulle ta studenten när det var tänkt att jag skulle göra det med min klass! Så det gjorde jag, trots massor av möten med rektor, lärare och kuratorer, och jag kommer aldrig kunna beskriva hur stolt jag är över mig själv att jag fixade det. Det är absolut inget fel med att gå om men för mig så fanns inte det på kartan. För det innebar ju att jag skulle vara tvungen att stanna i Norrköping ett år till vare sig jag ville eller inte och jag kände mig ju så instängd. Jag hade verkligen klaustrofobi och ville bara så långt bort från allt gammalt som gick. Skolan, John Bauer som nu heter Fria Läroverken, var väl i alla fall rätt bra på att hantera min depression i början men sen gick det bara utför. Jag är så glad att jag aldrig behöver sätta min fot där igen.    Ae, fy fan så jag har mått alltså. När jag tittar tillbaka på den tiden när jag var helt apatisk så blir jag rädd. Att jag låg där och verkligen inte såg någon poäng med livet. En del dagar hade jag så mycket känslor i mig att jag trodde att jag skulle explodera och andra dagar kände jag absolut ingenting, jag var helt likgiltig. När jag väl sov så drömde jag fruktansvärda drömmar. Jag drömde ofta om djupa hav med hajar som skulle äta upp alla de jag älskade och jag var den enda som kunde rädda dem men jag fick liksom inte tag i dem... Jag hade inte grepp om någonting. De dagarna när jag mådde lite bättre så såg jag till att trycka ner mig själv igen. Varför undrar ni? Jo för att man vill inte uppleva glädje när man vet att den snart kommer tas ifrån en och ersättas med vidrig ångest. Det är jobbigt att få uppleva underbara stunder och få lite hopp när man vet att det kommer tas ifrån en varenda gång. Det kanske är svårt att förstå men man är hellre nere hela tiden än att få en gnutta hopp som sen krossas framför ögonen på en gång efter gång. Man orkar inte med den besvikelsen liksom.    Vården:   Några månader efter att jag fyllt arton så var jag tvungen att lämna tryggheten på BUP på grund av att jag nu var för gammal. Jag hade verkligen världens bästa psykolog där som lärde mig så otroligt mycket och jag saknar henne varje dag. Jag blev istället förflyttad till Capio. Det var så jobbigt att lämna BUP och psykologen som kände mig för något helt nytt. Att återigen behöva berätta om allt jag gått igenom för någon ny, det kändes inte alls bra. Jag har aldrig riktigt trivts på Capio om jag ska vara ärlig. De har ont om resurser så man blir inte erbjuden mer än en tid i månaden och jag har flera gånger fått höra att de vill skriva ut mig för att det står så många andra på kö också. Det är verkligen inte något man vill höra när man är livrädd för att ge sig ut i världen helt på egen hand efter att ha varit som en levande död.    Ja så är vården för psykisk ohälsa. Man behöver trygghet men blir istället stressad över att det inte finns tid för en. Det är så många människor som behöver hjälp, alltså ni kan nog inte ens föreställa er hur många det är, men det finns inte tillräckligt med resurser för det. Det är vidrigt! När man fyllt tjugo så är det även äckligt dyrt. Det är lite såhär "oj förlåt att jag mår dåligt, här får ni halva min lön". Man får kämpa så mycket för att få hjälp när man egentligen inte ens har kraften till det. Jag har tur som har min mamma som kämpar för mig när jag inte orkar. Hon har fått slita som ett djur med att ringa runt och tillslut skrika till sig läkartider åt mig. Ni förstår, de vill inte lägga pengar på en i onödan. Ibland så påverkas psykisk ohälsa väldigt mycket av fysisk ohälsa. Jag lider till exempel av B-vitaminbrist och det påverkar psyket. Trots det så vill inte vårdcentraler ta mig på allvar. Jag är inskriven på Medicinskt Centrum i Norrköping och mamma har fått tjata ihjäl sig på dem för att de ska ta några prover på mig. Varför ska man må piss om man kan få ta ett prov som kan ge en svar? Man ska inte behöva slita såhär för att få hjälp men allt jag kan säga är att kämpa på ändå! Man måste få hjälp, man behöver hjälp! Det är hemskt att känna att man är i vägen men då får man väl vara "egoistisk" då, för vi förtjänar hjälp!   Till er som inte upplevt psykisk ohälsa:Jag vill nu försöka upplysa er lite om hur det är att leva med en psykisk sjukdom. Till och börja med, ja depression är en sjukdom. Det är inget man väljer, precis som man inte väljer diabetes eller cancer. Enda skillnaden mellan psykisk och fysisk sjukdom är att psykisk sjukdom är lättare  att dölja på utsidan. Men det finns ingen i världen som väljer att må dåligt, man kan inte rå för att man blir sjuk! Man behöver inte ens ha varit med om ett trauma som jag för att bli sjuk, man kan bli deprimerad ändå. Som sagt, det är inget man väljer.    Det är svårt för någon som aldrig upplevt smärtan själv att förstå den och det är okej. Men allt jag ber om är att ni ska försöka lite gran i alla fall. Snälla släpp åtminstone åsikter som att "depression är svagt". Ni förstår inte hur extremt mycket man får kämpa för att bli frisk från detta. Jag har varit sjuk i tre år nu... Det är en sjukdom, så man får träffa läkare och man kan få äta mediciner och gå behandlingar. Säg aldrig till någon som mår psykiskt dåligt på det här sättet "att det bara är att ställa sig upp och skaka av sig det". Tro mig, om man kunde så skulle man. Men det ligger så mycket mer djup och jobb bakom det. Skulle ni säga till någon med diabetes "äsch skärp dig, släng det där insulinet det är ju töntigt"? Nej precis, det skulle man inte. Sen så ber jag er att inte missbruka ordet depression. Använd inte depression för alla världens tråkiga saker, som att dina skor gick sönder eller att du är skoltrött. Depression är en sjukdom och inget man kan beskriva alla världens småsaker som är trista med.    Sen så är det så att vi klarar inte lika mycket som ni gör. Vi blir tröttare fortare, vi har inte samma matlust, vi klarar inte av att göra saker hela tiden och vi är känsligare men gissa hur mycket vi slitet med det? Mycket! Det är som sagt inte lätt att förstå men vi kämpar verkligen för att klara av vardagen så gott det går. Vi är så rädda att vi ska vara en börda och att vi ska vara jobbiga att vara runt. Det är jättejobbigt att oroa sig för att de man älskar ska ge upp hoppet om en. Man vill ju så gärna bli frisk men det tar lite tid.   Sen förstår jag att psykisk ohälsa är lite skrämmande. Mörka känslor har alltid skrämt oss människor. Vi är ju såklart glada om allt kan vara glatt och lätt men tyvärr så fungerar det inte så. Vi måste lära oss att möta även de innersta känslorna. Men ja, ni behöver inte vara rädda för psykisk ohälsa. Det är tufft och det är obekvämt men man behöver inte agera psykolog. Vet ni hur glad man blir om någon frågar än hur man mår på riktigt? Det gäller nog alla människor, inte bara vi som har diagnoser! Sen behöver man inte dra iväg världens stöttartal men att bara säga att man finns där, det räcker så långt! Det värmer så otroligt mycket i tunga hjärtan. För ingen annan än professionella psykologer och den som är sjuk själv kan göra en frisk men att veta att man har stöd av de man älskar är jätteskönt.    Till oss som lider av psykisk ohälsa och till de som vill förstå ännu mer:   Om jag velat dö? Ja det har jag. En gång har jag funderat på, på allvar om det inte bara vore bättre att avsluta och slippa allt. Man känner sig ju som en sån börda för andra människor och det är hemskt. Om jag skadat mig själv? Ja det har jag. Jag har både tryckt ner mig själv ännu mer psykiskt för att jag känt att jag är så värdelös att jag inte förtjänar lycka och jag har vid tre tillfällen under dessa år i smyg ätit alldeles för mycket ångestdämpande medicin. Man får bara ta en viss dos och den har jag då överskridit. Det har inte hänt något allvarligt men det hade det kunnat göra. Jag gjorde det för att jag inte kunde hantera ångesten. Jag har fått sådana panikångestattacker att jag inte tänker klart. Man bara skriker ut smärta, förstör allt som är runt omkring än och har ont i hela kroppen. Det känns verkligen som om man ska kvävas, man får inte in någon luft. Det gör så ont och det är så fruktansvärt otäckt! Ångest är vidrigt, ångest är demoner och helvetet själv!    Men jag vill inte dö. Jag tror att hur dåligt jag än mått så har jag så gärna velat hoppas på att det en dag ska vända. Jag har haft drömmar som jag har än idag och de har väl hållit mig vid liv. Jag har inte velat dö för att jag var rädd att jag då skulle missa något bra. Jag är så glad att jag långt inom mig hade det lilla, lilla hoppet. Sen är det självklart att jag inte ville överge min familj och mina vänner! Ni förstår inte hur mycket min mamma kämpar för mig, jag förstår det knappt själv! Jag skulle aldrig kunna göra så mot henne, avsluta mitt liv. Jag kan inte göra det mot mig själv heller. Jag har ju nu fått bevis på att det blir bättre. Så jag är glad att jag sitter här livs levande. Många pratar om hur egoistiskt det är att ta livet av sig för att man har sönder de som älskar en. Jag håller med om det men jag vet också att man inte tänker riktigt klart. Man är så instängd i mörkret att man inte ser någon utväg. Så man har inte självmordstankar för att man vill skada någon annan, man ser bara inte klart. Men självmord är något fullkomligt vidrigt och jag ber alla som läser detta att lyssna på mig som vet nu, det blir bättre.    Jag har kämpat som ut i helvete och jag har mått så dåligt. Jag har varit så förbannad på livet och på Gud för att jag blev såhär sjuk, för att jag har upplevt det jag gjort. Det är orättvist, jag har aldrig velat någon illa men ändå så har jag fått gå igenom det här, Sjukdomen har tagit tre år av min ungdom, jag missade mer än halva min gymnasietid. Det är klart det känns, det är klart det suger! Men jag vet att jag måste akta mig för bitterheten, för den är svår att bli av med sen. Jag har ju redan mått dåligt, det är ingen ide att gå runt och vara förbannad över det. Gjort är gjort och känt är känt, det går inte att göra ogjort. Det är väl bättre om man försöker fokusera på framtiden. Men ja, tre år har det tagit mig att må relativt bra igen. Jag längtar så mycket efter den där friskförklaringen... Men nu njuter jag av varje kram, av varje dag med solsken, av den friska luften, av min hunds busiga uppenbarelse, av mina vänner och familj och av skratt och de riktiga leendena. Jag njuter av de ljusa dagarna och då är det värt allt.     Jag har fått tillbaka hoppet, jag har drömmar, jag har människor jag älskar och jag ser en framtid och njuter av det. Men jag vet hur svårt det är att se det när man är mitt i skiten. Men snälla, snälla, snälla ge inte upp! Jag är ju levande bevis nu på att det blir bättre! Men jag har heller inte varit speciellt snäll mot mig själv på senaste tiden. Nu när jag har börjat må så pass bra igen så har jag varit livrädd för att falla tillbaka. Det har ju hänt så många gånger att jag trott att jag är frisk och sen har jag hamnat på botten igen. Jag har nu insett att man är skör efter en depression. Jag vill så gärna orka lika mycket som alla andra men jag gör inte det. Jag blir trött lättare och jag är känsligare för livet. Jag hatar det för jag vill bara kasta mig ut och leva livet men jag måste ge det tid. Jag måste acceptera att jag varit sjuk och att jag inte kan stressa fram en friskförklaring. Det blir bara två steg bakom så fort jag tagit en framåt då.    Detta har jag insett alldeles nyss för jag har precis gått igenom ett vidrigt återfall. Jag har legat i min säng och gråtit och gråtit och gråtit och känt att nu faller jag ner till botten igen. Jag har precis börjat pussla ihop mig själv och då vill jag inte falla isär! Ett tag så blev jag lite "hotad" med av psykologer att om jag inte gick till skolan så skulle jag bli inlagd... Det blev aldrig så men i detta återfall så var det på riktigt allvar prat om att jag skulle få åka in till psykakuten. Det kändes jätteläskigt men samtidigt så ville jag det lite också. Jag har på sista tiden känt mig så osynlig och att det nästan förväntades av mig att jag skulle vara frisk efter såhär lång tid. Så ja, fejkleendet åkte på igen och jag klarade inte av att hålla det uppe. Men vi ska inte hålla det uppe, vi ska inte dölja hur vi mår! Det är så mycket bättre om vi bara säger hur vi mår istället för att smälla rakt in i väggen sen. Ingen var direkt beredd på att jag skulle gå ner mig såhär nu, för jag har ju låtsats att allt är bra. Men jag behövde inte åka in sen för jag har en sådan fantastisk mamma som såg till att jag höll näsan över vattenytan. Men jag är tacksam över att psykakuten finns om vi behöver den.   Jag förstår att jag kommer fortsätta få sådana här återfall om jag inte tar hand om mig själv. Läkarna har varit på mig som bara den men jag har inte orkat. Jag måste sova ordentligt, äta ordentligt och röra på mig för att bli frisk. Jag har känt att det varit tråkigt att ha en massa "måsten" på mig men nu inser jag att det är det som krävs om jag ska bli frisk. Jag vill ju bli frisk mer än allt annat i hela världen! Det är bara det att det är så satans tufft att plocka fram den där kämpaglöden och hålla ut även när det är som tuffast. Men jag kan få hjälp av psykologer och av mediciner men jag blir aldrig frisk om jag inte ser till att kämpa själv också. Jag måste ge lite för att bli frisk, det kommer ju vara värt det sen! Jag måste bara komma ihåg att jag inte får ge upp, hur mörkt det än ser ut på min himmel. Jag SKA bli frisk! Jag SKA göra det!    Men vi måste komma ihåg att det är okej att känna, det är inte vårt fel att vi blev sjuka. Vi ska inte skämmas för det, vi är inte svaga! Svaga är faktiskt det sista vi är. Vi kämpar för att överleva vardagen varje dag. Sånt som friska människor klarar av hur enkelt som helst får vi kämpa för men det gör oss inte mindre och värdelösa, det gör oss tuffa som försöker! Vi är inte vår sjukdom, innerst inne så glittrar vi men vi måste bara hitta det. Vi känner oss som ensammast i hela världen ibland och ibland så är allt becksvart men en dag så ska vi också få må bra igen och vi tar oss dit. Jag har hört att Gud ger de hårdaste striderna till sina tuffaste soldater och vet ni vad? Vi är de soldaterna.    Jag känner på ett sätt att det är bra att jag gått igenom det jag gjort. Det suger men samtidigt så hade jag inte vetat det jag gör idag om jag inte hade gått igenom det. Kanske hade jag heller inte haft de vännerna jag har och jag hade inte utvecklats till den starka kvinna jag håller på att bli. Jag vill inte vara någon annan än den jag är. Ja jag hatar min osäkerhet, att jag överanalyserar saker, att jag väger några kilon för mycket, att jag oroar mig i onödan och tar åt mig av saker alldeles för lätt men alla har vi brister som vi måste jobba med. Ingen är perfekt och imperfection är vackert. Jag ska jobba med bristerna eftersom att de får mig att må dåligt och jag vet att jag är en bra människa. Jag har gått igenom ett helvete som ung men det gör mig starkare senare i livet. Inget ont som inte för något gott med sig...   Vi ska inte vara rädda för att söka hjälp när hjälpen finns. Det finns människor som utbildar sig för att kunna jobba med psykisk ohälsa, det finns de som vill hjälpa! Visst att jag varit lite missnöjd med min vård nu men jag har även upplevt fantastisk vård och stöd innan! Precis som man söker hjälp för en bruten handled så ska man söka hjälp för en bruten själ. Allt jag trodde om medicinering innan jag började med det själv stämmer heller inte. Jag trodde att det var beroendeframkallande och bara gav en fejkade glädjekänslor men vi är helt enkelt dåligt upplysta. En läkare sa till mig "Sandra medicinen är bara en livboj, det är fortfarande du som måste simma". Medicinen finns där för att hjälpa en på traven men man måste fortfarande kämpa själv. Man känner inget oäkta och det är inget fel med medicin om man behöver den hjälpen. Jag behöver den och har fått doserna höjda några gånger för att klara av att kämpa. Det är inget fel med det, det är okej att be om hjälp. För i slutet av dagen är vi inte mer än människor, ingen av oss.    Nu vill jag så gärna jobba med att få bort fördomar om psykisk ohälsa! Jag vill inte att någon ska skämmas för att man mår dåligt och vara rädd för att visa det. Alla människor mår dåligt ibland! Det är sådant hyschade kring psykisk ohälsa och det är inte okej! Om vi börjar prata om det så kan vi även bekämpa det! Min dröm är att nå ut... Om jag kan få någon att öppna upp sig och gå med mig i fighten mot psykisk ohälsa så är jag glad! Vi förtjänar så mycket bättre än det här! Heja oss!