Pain comes in different sizes

Livet är inte kul just nu. Det har det inte varit på ett tag. Jag hatar att jag klagar men om jag inte får göra det någonstans så kommer jag explodera. Jag vet var det leder när jag håller inne på känslorna, återfall i depressionen. No fun at all. På ett sätt får jag dåligt samvete över det också, för det finns de som har det så mycket värre än mig. Om vi bara tittar på hur världen ser ut just nu så verkar ingen ha det speciellt kul. Men jag antar att våra personliga problem inte försvinner trots att världen är upp och ner. Jag måste ändå spy galla över mitt lilla liv och bloggen är ju stället där jag hanterar det bäst i sluten av texten, oftast.    Jag ligger just nu med ryggskott eller liknande. Jag har så fruktansvärt ont att jag inte ens kan beskriva det. Det kommer absolut med på topp fem av de värsta smärtorna jag upplevt. Tillsammans med kramp, bruten handled, mensvärk och krossat hjärta. Eller topp sex förresten, bihåleinflammation gör jävligt ont också. Det var utan inbördes ordning. Alltså jag kan inte röra mig, jag kan knappt ta mig ur sängen på egen hand. Gissa hur kul det är när man är kissnödig! Varenda liten rörelse tar kål på mig! Jag bryter ihop på det för det gör mig på så extremt dåligt humör. Det känns som att jag får skylla mig själv också, för jag är ju så förbannat dum! Jag var hos kirropraktorn i färrgår eftersom att jag har haft ont ett tag. Efter det så tyckte jag att det var en kanonide att ta tag i livet och gå och gymma. Efter det tyckte jag också att det var en kanonide att åka till jobbet och utföra lyft. Bra Sandra, bra tänkt! Det resulterar alltså i att jag lyckas lyfta på något knasigt sätt eftersom att jag är så stel. Det resulterar i att jag måste lägga mig på golvet i personalmatsalen för att inte dö av smärta. Det leder sedan vidare till att jag svimmar av smärta i köket när jag kommer hem och blev tvungen att sjukanmäla mig igår. Hela situationen är så pinsam eftersom att jag låg sjuk hela förrförra veckan och nu är jag sjukanmäld igen...    När man i stort sätt är fången i sin egen säng så hinner man med en hel del tänkande, tyvärr. Man hinner känna efter och man hinner få panik. Man hinner inse hur uttråkad man är. Jag har försökt trycka bort den här missnöjdheten över mitt liv ett tag men den ligger ju hela tiden och flåsar mig i nacken. Nu är den ifatt mig och det blir total kaos i hela huvudet. Det är inte kul! Jag har egentligen goda nyheter men jag orkar inte ens ta dem just nu för det finns en sak som sker i mitt liv just nu som trycker bort allt det positiva. Det är som en tjock, svart dimma som ödelägger allt det trevliga. Tänker att den ser ut ungefär som brandrök från en stor brand som tagit timmar att släcka, kanske dagar. Jag överdriver tänker ni, nej det gör jag faktiskt inte. När något så omskakande händer att det verkligen får allt det ljusa att fly för livet, då överdriver man inte.    Den här dimman påverkar så många som jag älskar, det är inte bara mig den har tagit i beslag. Jag ser hur alla går runt och är så sårade. Något man aldrig trodde skulle hända hände och det har krossat hjärtan, flera stycken. Det gör ont i mig att se hur sorgen spridit sig i ögonen på de jag älskar, nästan som om någon har dött. På sätt och vis är det väl det som har hänt, så oväntat. Man ororar sig över vad som komma skall, för ingen vet. Ska det eskalera ännu mer eller lugna sig? Kommer det gömmas i sand och med åren göra lite mindre ont eller kommer det explodera så pass att det tillslut inte finns något kvar att såra? Jag vet inte och det är det som är skrämmande, vad är nästa drag i den här olyckan och det som orsakar den? Jag går som på nålar hela tiden och är så rädd för den där explotionen. Det är något som man aldrig borde behöva vara rädd för men som man ändå tvingas vara rädd för nu. Livet är så orättvist. Människor kämpar för varandra och tror att allt är bra, tills det plötsligt inte är det längre. Familjer splittras tillsammans med dess hjärtan och det gör ont, fruktansvärt ont. Jag är hela tiden rädd för att jag ska förlora fler, för jag vet inte om jag kan hantera det. Det är dessutom hemskt när något som man varit förlorat funnits och sen förloras igen, som i den här situationen. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga mer om det, det är bara så otroligt jobbigt att det tar över mig och de jag älskar så mycket. Så mycket att det är svårt att tänka på eller prata om något annat. Jag hatar att vara så rädd för vad som ska hända.    På ett sätt så vill jag så gärna hålla hoppet uppe, att kanske kan bli bra ändå Kanske kan skadorna repareras och man kan gå tillbaka till så som det var innan. Jag vill så gärna tro på det och det gjorde jag förut. Tills jag fick som ett slag i ansiktet och insåg att hoppet räcker inte till för att fixa det här. Det behövs way more than that. Det kanske är bättre att inte hoppas alls, att istället vara beredd på det värsta. För det kan mycket väl bli värre. Som jag nämnt i något annat inlägg, det går inte att rädda någon som inte vill bli räddad. Det går inte att få någon som inte vill se sanningen att se den. Det går inte få någon att älska som inte är villig att öppna upp sitt hjärta. Det går bara inte. Man måste vara villig att hjälpa sig själv innan man kan ta hjälp av någon annan. Det är bara så hemskt när man tvingas stå och se på, utan att kunna göra något. Jag har redan gjort allt jag kan, så jag är maktlös nu. Jag bara ber att allt ska bli bra igen, utan att hoppas på för mycket. För det finns ingen poäng med det, tyvärr. Att förlora någon man älskar så innerligt måste ändå ligga på första plats av saker som gör ont. Det här med krossade hjärtan, det gör förbannad ont hörre ni. Inte blev jag mycket klokare av det här inlägget heller. Det gör fortfarande lika ont i hjärtat och i ryggen.