I\'ve got a war in my mind

Idag är en sådan dag när jag är så fruktansvärt arg på allt och alla. Arg och frustrerad, ni vet sådär att det verkligen kryper i kroppen av obehag. Jag är arg på människor som inte låter andra tala för sig själva utan stoppar åsikter i munnen på dem. Jag är arg på människor som behöver stå upp för sig själva men istället sitter tysta. Jag är arg på människor som inte vet när de går för långt, arg på människor som alltid överreagerar. Jag är arg på alla präktiga människor där ute som tror att de är så mycket bättre än alla andra. Jag vill bara dra ner dem till marken igen så de slutar att såra andra. Jag är arg på människor som lovar saker och sedan inte håller det. Arg på människor som inte förstår innebörden av sina egna ord utan bygger upp förhoppningar för att sedan krossa dem. Jag är arg på människor som aldrig kan se saker från andras perspektiv utan bara från sitt eget. Jag är så arg på människor som inte bryr sig, arg på människor som aldrig lyssnar.   Jag är arg på universum. Arg över att jag sitter fast i samma byhåla efter tjugo år och inte vet var jag ska ta vägen eller om jag ens kan. Jag är så arg över att man hela tiden måste kämpa så hårt för att komma någonstans, man ska ju ändå bara dö i slutändan. Det är så jobbigt att inget någonsin kan vara lätt. Jag är så arg över alla frågor jag har men som ingen kan besvara. Jag är så arg och trött på hur bra vissa har det medan andra lever i ett konstant helvete. Jag är arg över att de som har mest oftast är mest missnöjda medans de som knappt har mat för dagen får kämpa och kämpa och kämpa. Det är så tröttsamt och jag orkar inte se eller höra mer. Jag vill hjälpa alla men jag kan ju knappt hjälpa mig själv. Jag är arg över all oförståelse som finns i världen, människor oförståelse för varandra. Jag är arg över att jag blev så sjuk i den jävla depressionen fast att jag inte gjorde någonting för att förtjäna det! Drar livet lott? Den där, henne ska vi ge tre år av depression så hon inte ens kommer ur sängen!    Jag är så arg på mig själv också. Arg över att jag hela tiden lovar mig själv att inte ge upp och sen gör jag det i alla fall. Jag måste hela tiden börja om för att jag aldrig orkar hålla ut tillräckligt länge för att komma dit jag vill. Jag är arg över att jag är så skör och att jag inte kan kontrollera alla mina känslor. Jag är arg på min egen osäkerhet, arg över att jag plågar mig själv så mycket. Så fort jag tagit ett steg framåt så ser jag till att jag måste ta två bakåt, jag kommer liksom ingenstans och det är mitt fel. Jag planerar saker jag vill göra men det blir aldrig mer än just planer. Kanske för att jag inte är stark nog eller kanske för att jag inte vill tillräckligt mycket? Eller så är det för att jag är rädd eller för att jag är lat? Men vad ska jag ens göra av livet då, då? Vissa verkar vara så säkra och vissa bryr sig inte utan tar det som det kommer. Så kommer jag som oroar mig dag in och dag ut.    Jag är så rädd att jag ska åka på ett återfall i depressionen och skrämma bort människor jag tycker om. Sen blir jag arg över att jag ens tänker en sådan tanke. Jag är så trött på att psykisk ohälsa fortfarande har en sådan lång väg kvar till acceptans. Jag är trött på att leva med rädslan för återfall hela tiden. All oro för framtiden tar verkligen bort glädjen för dagen. It's exhausting! Jag önskar att jag bara kunde lägga av men nae, det är ju en ständig kamp. En kamp med mediciner, läkare och psykologer. Man hålls hela tiden tillbaka för att man är rädd och trött. Depression kan dra åt helvete, universum kan dra åt helvete.    Sen pendlar det så mycket upp och ned. Ena sekunden får jag klaustrofobikänslor över att jag inte kommer någonstans och att tiden går men att jag inte tar vara på den. Nästa sekund är jag indragen i något som skrämmer livet ur mig och det går så snabbt att jag inte vet hur jag ska reagera, bete mig eller känna! Jag bara står där och gapar och blir argare och argare... Jag kommer inte överens med mig själv om jag bara ska peka finger åt alla eller le och ta emot med öppna armar? Jag blir frustrerad över att jag inte kan vara mig själv till hundra procent heller. Om jag har tusen känslor så vill jag få leva ut dem, om jag behöver skrika så vill jag skrika. Men istället så anpassar man sig efter alla andra, man är rädd för att visa upp sig helt eftersom att det hela tiden är så viktigt vad alla andra tycker.    Sen blir jag arg över att jag ens är arg, för det hjälper ju inte. Man skulle kunna använda det som bränsle till framgång men nae, kan någon skicka vodkan och Lana Del Rey tack? Just nu är jag så liten i världen. Vi hörs.