Issues

Oh man vad det var länge sen jag skrev här. Här vill man ha en blogg som flyter på men jag har liksom inte haft det där suget efter att skriva som jag brukar ha. Ibland är det även så mycket saker som händer att man inte vet var man ska börja eller hur man ska formulera sig. Det är så det har varit för mig ett tag nu. Men nu sitter jag här i sängen med en förkylning och hjärntrötthet så det heter duga, så varför inte bara dra av plåstret och sätta ord på det som är jobbigt just nu. Jag vet ju att det är så jag bearbeta saker bäst. All ära åt att prata men inget slår den frihetskänslan som skrivandet ger mig.    Jag har just nu en period där jag funderar mycket på depressionen och hur den påverkar mig som människa. Mitt liv fungerar så att jag mår bra ett tag och ger järnet och sen måste jag bryta ihop och komma igen. Jag orkar bara fungera normalt ett tag, sen måste jag sätta mig ned och gråta ur mig all stress och alla vardagsproblem för att sedan resa mig upp igen. Saker som människor som inte gått igenom en depression klarar av utan att ens tänka på det något speciellt, som till exempel en helt vanlig arbetsdag, kan vara jätte, jätteansträngande för någon som gått igenom en depression. Man orkar inte lika mycket och små saker kan vara jättestora och komplicerade för oss. Man är känsligare och bli trött fortare. När jag kört på ett tag så får jag något som kallas hjärntrötthet, vilket är vanligt för människor med psykisk ohälsa. Det innebär att hur mycket man än sover så är man ändå trött och det tar ett tag att återhämta sig från det.    Jag är så himla trött på alla känslor som depressionen spottar ut på mig ibland ännu idag. Den värsta känslan är denna osäkerhet. Att känna att man inte duger, att allt man säger är fel, att man alltid gör bort sig och att man inte tror på att någon verkligen tycker om en. Det är så mycket inbillning och skitsnack som pågår i huvudet och jag försöker använda mig av metoderna som jag fått av psykologer för att hantera det men i perioder så går det knappt att styra över. Man känner sig så fruktansvärt värdelös! Jag kan ha en helt vanlig konversation om allt och inget och sedan efteråt få världens ångest för att jag till exempel tycker att jag låtit jättetöntig. Sen går jag och plågar mig själv och hackar på mig själv för det i flera timmar. Det värsta är också att man verkar ha ett bekräftelsebehov. Jag vill se mig som en tjej som inte behöver få höra från andra hela tiden att jag är bra, utan att jag kan tänka det själv. När jag väl får en komplimang så vill jag verkligen kunna ta åt mig också, ibland har jag så svårt att tro bra saker om mig själv. Jag undrar ju ofta vad jag egentligen är bra på och vad jag ens är menad för. Det är så himla frustrerande att jag gör så mot mig själv när jag så gärna vill få må bra men jag vet att alla som har den här sjukdomen går igenom de här känslorna. Jag försöker tänka att jag inte går igenom det ensam.    Jag hatar verkligen ångest, hur det verkligen gör ont i hela kroppen och den där obehagskänslan i magen och jobbiga tankarna i huvudet. Man vill verkligen bara fly ur sitt eget skinn. Jag är så rädd att min sjukdom ska skrämma bort andra människor, att jag ska bli behandlad annorlunda bara för att jag mått så dåligt. Jag vill bli behandlad som alla andra, jag vill inte att någon ska gå på tå runt mig. Det värsta som kan hända är nog att andra människor inte skulle våga säga vad de tycker och tänker till mig för att de tror att jag inte skulle klara av det. Jag vill liksom inte att någon ska tycka synd om mig, helst vill jag ju att andra ska se hur jag kämpar och att jag inte ger upp. Det är jobbigt med rädslan för att de man tycker om inte ska orka med en. Jag är så rädd att de ska sticka när jag har en dålig dag och inte orkar skratta och le. Jag vet ju att alla människor, vare sig depression eller ej, har dåliga dagar ibland och att de som bryr sig om en stannar kvar i både vått och torrt men ändå så oroar jag mig. Jag har nog abandoned issues kombinerad med trust issues. Den här sjukdomen har i alla fall visat vilka som är mina äkta vänner och den har lärt mig en hel del om vänskap, vilket jag är mycket tacksam för. Det är skönt att veta att det finns människor som alltid kommer hålla en om ryggen, oavsett vad.   Än idag kan jag ibland skämmas för det jag har gått igenom, att jag inte klarade trycket och gick in i väggen. Men jag har varit med om jobbiga saker och sedan satt en sådan otrolig press på mig själv för att dölja det, så det är ju inte direkt konstigt att jag blev sjuk egentligen. Men när man ibland berättar för andra människor om hur man mått så känner man sig som ett misslyckande, för att man har varit så svag. Man vill ju inte att någon ska se en som svag! Då måste jag påminna mig om att man inte ska skämmas för något man verkligen inte kan rå för, jag kan inte rå för att jag blev sjuk. Det finns inget pinsamt med det och heller inte något svagt. Sen måste jag även påminna mig själv om att jag inte är den enda människan i världen som gått igenom en depression, psykisk ohälsa är så mycket vanligare än man tror. Jag ska istället vara stolt över hur långt jag tagit mig och över att jag aldrig ger upp. Jag vet att jag är närmare en friskförklaring nu än någonsin.