I'll do anything for me

Jag har funderat mycket på hur andra låter sig behandlas, hur jag låter mig behandlas, på sistonde. Så nu är det dags att ventilera alla de tankarna. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om just det här men jag känner att jag inte har pratat klart om det. Jag och orättvisor är inte klara med varandra än.    Vi har en tendens att slösa vår dyrbara tid på fel saker. Eller på fel människor rättare sagt. Ni vet de människorna som säger allt det där fina de tänker om en, som peppar en att förverkliga sina drömmar, som säger att de alltid finns där och sen bevisar det, som håller en om ryggen när man är arg, som gråter med en när livet kommer med motgångar, som skrattar med en i de ljusa stunderna och som gör allt för att hjälpa en, det är de människorna vi borde lägga vår tid på. Men ofta så ser jag hur jag själv och andra i min omgivning lägger den här dybara energin på fel människor i alla fall, fast att det är så tydligt att vi borde låta bli.    Jag har en teori om det hela, varför vi håller oss fast vid människorna som ger oss mer dålig än positiv energi. Vi gör det för att vi har en bild av hur vi vill att det ska vara och hopp är något som är väldigt starkt, så vi gör allt vi kan för att hålla fast vid det. Vi är även experter på förväntningar. Så när vi träffar någon som inte visar sig leva upp till dem så vill vi gärna hålla god min ändå, för det verkade ju så bra först och vi vill inte bli besvikna. Vi har en sådan klar bild över vad vi egentligen vill ha men det är så jobbigt att vänta på det rätta så vi nöjer oss ändå med det första bästa, trots att det skadar oss. Vi människor är lata och fega och det blir till något destruktivt. Vi är ju hemska mot oss själva!    Varför fortsätter vi att ställa upp för människan som aldrig ger något tillbaka? Varför stannar vi hos människan som lovar så mycket men sen alltid låter annat komma före? Varför är vi med människan som klart och tydligt har oss som tredjehandsval? Varför umgås vi med människan som skrattar åt våra drömmar? Varför fortsätter vi att prata med människan som enbart får oss att känna oss dumma? Varför förlåter vi människan som sårar oss gång på gång? Ärligt talat nu, varför gör vi så? Jag har hört att man utsätter sig själv för det man tycker att man förtjänar, så tycker vi alltså att vi inte förtjänar mer än ren skit? Det måste ju få ett stopp!    Jag får ofta höra att jag är för snäll och borde säga ifrån oftare. Jag håller fast vid åsikten om att det inte borde finnas något som heter "för snäll" för det är någonting som verkar vara unikt i vår värld idag. Jag kommer fortsätta att vilja lysa upp andras tillvaro men som en klok människa i min omgivning sa; "så länge du inte gör andra nöjda på bekostnad av din egen lycka." Det var något av det absolut klokaste jag hört. Jag ska vara jag, jag ska ta hand om mina fina personlighetsdag men jag borde inte låta någon annan trycka ner mig på grund av dem. Jag ska inte vara den som gör allt arbete och lider för att jag vill vara snäll mot andra. Jag förtjänar att bli mött halvägs.  Jag tror även att jag är så pass konflikträdd att jag hellre är "för snäll" och låter andra trampa på mig, för då tycker åtminstonde ingen illa om mig. Det beteendesättet är ju bara sjukt egentligen. Ska jag putsa andras skor tills mina knän blöder av allt sittandes för att jag är för rädd för att stå upp för mig själv? Nej tack.    Så vet ni vad, vi behöver faktiskt ta en del konflikter för vår egen hälsas skull. Vi behöver ibland säga hejdå till människor för att de inte skänker oss mer än ren olycka. Vi behöver inse att vi är värda mer. Vi måste vakna och försöka se oss själva som någon som står brevid för en stund. Vi måste slå till oss själva på käften faktiskt, hårt! Så vi vaknar upp ur dessa önskedrömmar om hur vi önskar att livet såg ut ihop med andra människor, människorna som det egentligen bara är kaos med. Man vill inte ge upp någon men ibland är det starkaste man kan göra att släppa taget för att få en chans att greppa om något bättre. För det som är bätter finns där ute. Det finns så många människor på vår jord, vi kommer träffa dem som det är meningen att vi ska ha i våra liv. De som kommer bringa oss mer solsken än regn. Man får väl ha lite tro på ödet, eller på Gud. Vilken som känns bäst för en.    Nu när vi har väckt oss själva ur det här drömmandet så är det dags för ett allvarligt samtal om livet. Vi måste släppa alla falska förhoppningar, de som vi vet inte kommer hända. Jag vill som sagt inte vara den som är hård men nu har mitt glas runnit över så pass att det blir en tsunami snart. Vi måste förstå att vi bara har ETT liv som det ser ut och vi ska inte slösa bort det genom att vara ledsna på andra människor som vi inte ens måste vara med! Är det värt att leva i en destruktiv relation där du alltid är andrahandsvalet, där du är rädd för din partners vrede, där du inte vet om din partner verkligen är med sina kompisar eller i någon annans säng, där du känner dig så maktlös och som om dina känslor inte spelar någon som helst roll? Är det värt att stanna i något sånt bara för att du är rädd för att bli ensam eller för att du inte ska hitta någon bättre? Då ska jag tala om en sak, det är bättre och vara ensam och kunna leva livet än att vara instängd med människor som krossar en. Vi ska leva med oss själva livet ut, så du är det som borde vara din prioritet ett. Jag borde vara min prioritet ett.   Är det värt att stanna hos kompisen som bara tar och aldrig ger? Som gärna berättar om sina problem i timmar men bara avbryter när du försöker lätta på ditt hjärta? Som inte kan vara glad för din skull utan trycker ner sig så fort du lyckats med något? Som bara dyker upp när det passar hen och helt enkelt bara utnyttjar? Är det värt det när det finns så många andra människor du skulle kunna vara med? Kanske får du aldrig chansen att träffa dessa fantastiska människor om du håller fast vid de som bringar dig så mycket smärta. Det tar för mycket energi, hur ska vi orka något annat? Det är läskigt att göra slut på en relation, för det är en stor förändring. Men vi vet ju att hjärtesorg går över om vi låter oss själva läka. Efter ett tag så kommer vi vara så tacksamma mot oss själva för att vi tog beslutet att satsa på människorna som verkligen bryr sig istället. Det är läskigt det här med relationer men vi måste våga för att bli modigare. Vi måste verkligen inse att vi borde leva våra liv fullt ut. Man vill så gärna kämpa för andra men ibland borde man välja att kämpa för sig själv.    Jag har några fantastiska människor i mitt liv och jag tänker vårda de relationerna så länge det bara går, helst för resten av livet. De här människorna fångar mig när jag faller och får mig att känna mig bra. Det här är människor som jag älskar och de är värda all min tid! Precis som jag hoppas att jag är värd deras. Jag tänker inte ta någon mer skit, jag ska fortsätta vara mitt godaste jag men jag tänker aldrig mer låta det ske på min hälsas bekostnad. Ingen får köra med mig mer, ingen får tjafsa med mig om något som jag inte förtjänar, ingen får trycka ner mig för jag förtjänar att bli lyft. Vi borde säga rakt ut vad vi tycker, tänker och känner. Det är läskigt men hur ska vi någonsin komma någonstans om vi fortsätter att sitta tysta i ett hörn? Vi är ju värda mer än så. Jag tänker bara låta de som uppskattar mig för att jag är jag och behandlar mig så som jag förtjänar att bli behandlad komma nära. Jag behöver ingen mer negativ energi i mitt liv, jag har fått så det räcker av det för minst två livstider och vi har ju bara en.