If your dreams don't scare you, they aren't big enough

Det är verkligen inte kul just nu, inte någonstans. Egentligen så snurrar det bara i huvudet och jag har ingen aning om vad jag ska skriva. Men jag brukar ju skriva när livet är jobbigt, för att få någon slags klarhet i slutet av min text. Men just nu vet jag inte alls. Har verkligen dragit mig för att sätta mig ner och blogga, för att det är så läskigt att ta tag i livet igen. Ja, igen. Jag önskar så mycket att det bara kunde gå som på räls allting, istället så hackar det upp sig som en cd-skiva med repor på. Jag är såååå trött på det, jag är trött på allt.   Som jag sagt tusen gånger förut, jag trodde verkligen att jag skulle vara typ på andra sidan jorden nu och uppfylla mina drömmer och verkligen leva ut men nae, jag är fortfarade fast på exakt samma ställe. Why? Jo för att jag legat på latsidan och inte hanterat min tid eller pengar rätt. Jag försöker inte vara för hård mot mig själv, för jag är ju bara tjugo år gammal och har hela livet framför mig. Men det är ju det att jag vill så mycket mer än det här. Jag vill ha allt och jag vill ha det nu! Men det funkar ju inte så, man måste kämpa för det man vill ha och jag har liksom inte orken. Eller det känns i alla fall som att jag inte har den.    Förra veckan fick jag ett sånt där litet återfall, breakdown eller kalla det vad man vill igen. Jag minns inte ens om jag hade känt på mig att det skulle komma, det känns helt suddigt. Jag brukar ju annars känna när det är på gång, eftersom att den där obehagskänslan smyger in i min kropp och allt känns stressigt. Jag bara vaknade och kände den där meningslösheten igen. När det känns som att jag är helt jävla värelös och inte fixar någonting. När alla mina drömmar känns astöntiga och helt orealistiska. Det får mig att må så jäkla dåligt! Det känns som att jag har helt fel förutsättningar, fel hemland och allting fel för att kunna lyckas med någonting. Livet skulle vara så mycket enklare om mina drömmar inte var så stora, om jag bara nöjde mig med att vara kvar i Norrköping. Men nej, jag måste ju såklart drömma om att få bli en känd mediaprofil i ett större land än Sverige som kämpar för att göra världen till en bättre plats att leva på. Jag måste såklart drömma om att inspiera tusentals, miljontals, att få andra att skratta och må bättre i sig själva. Men hur ska man göra det när man inte ens mår bra i sig själv och när man knappt har orken att ta sig från hemmet in till Norrköping?    Det är bara så tråkigt, allting går på repeat. Jag försöker verkligen uppskatta det fina i vardagen och jag älskar när det går bra på jobbet och när jag har kul ihop med kollegorna eller när jag får umgås med mina bästa vänner men utöver det så är det bara samma saker hela tiden. Jag klankar jämt ner på mig själv och det tar så mycket energi. Varför tar jag den energin ifrån mig själv? Jag vet ju hur mycket jag behöver den. Egentligen så är ju allt mitt fel. Det är mitt fel att jag inte trivs, för jag är så satans elak mot mig själv! Jag är trött, ledsen och känner mig så ynklig. Det är en sådan där trötthet när man bara vill sova i flera dygn. Jag skjuter upp saker för att de är läskiga. Det är ju det med, när jag väl håller på att faktiskt lyckas med något så blir jag så rädd för att jag ska misslyckas istället att jag springer för livet. Ja ni hör ju hur sjukt det låter, jag sabbar min egen lycka and luck is the thing that I desire most in the whole wide world. Hur kan man vilja ha förändring så mycket men samtidigt vara så rädd för den? Det är verkligen konstigt.  Så nu när jag har berättat hur misserabelt allt är och hur jag bara vill ge mig själv en fet käftsmäll så kan jag ju passa på att spotta på depressionen också. Ditt satans odjur, du är ta mig fan inget rolig!!! När ska jag få den där friskförklaringen? Jag fattar ju att man alltid kommer ha ups and downs i livet men att man ska behöva bryta ihop gång på gång, det kan ju inte vara okej?! Det är inte okej för mig! Dock så vet jag ju att bryta ihop brukar vara som att ladda ur för mig. Sen kommer jag tillbaka med full styrka och kör igen men det är så jobbigt att det måste bli en sån total urladdning. Så nu kommer vi till det slutliga, what am I gonna do about it?    Ja vad ska jag egentligen göra? Jag kan ju inte ha det såhär, jag kan inte leva såhär som jag gör nu. Det är faktiskt destruktivt, att jag hela tiden klankar ner och sätter krokben för mig själv. Så det kanske är dags att en gång för alla börja komma överens med sig själv och göra det som man mår bra av? Även om det är kämpigt. Jag bestämmer mig nog för att aldrig ge upp nu, aldrig någonsin. Ska jag ha mått såhär dåligt och gått igenom helvetet självt i flera år för att sedan inte ta mig någonstans på grund av min egen dumhet? Nej tack! Så nu lovar jag att vara snäll mot mig själv. Jag är en bra människa, jag förtjänar bättre! I really do. Så vad ska jag göra nu? Jag ska svälja den där jäkla latheten och tankarna om att allt är så jobbigt. Man borde se det som möjligheter istället för hinder, eller hur?!   Så nu ska jag ta tag i den där träningen som jag längtar så mycket att komma igång ordentligt med. Idag kom jag faktiskt så långt att jag tog på mig träningskläderna, haha... Jag ska orka göra det även om jag måste sätta mig på en buss in till Norrköping och jag ska göra det även om jag är trött efter jobbet. Jag vet ju att jag kommer må så bra efteråt och att jag i längden kommer få en mycket mer hälsosam kropp, en kropp som jag kommer kunna trivas i. Jag ska se till att göra saker som jag tycker är roliga, som att umgås mer med mina fantastiska vänner. Jag ska se till att komma igång med fler intressen, det finns ju så mycket jag vill testa! Jag vill ha ett stall att åka till, lära mig spela piano, vara med i en teatergrupp igen och testa på poledance! Jag ska se till att lägga mina pengar på sånt, så jag verkligen invensterar i min framtida lycka och inte bara i min nutida garderob... Jag ska se till att sätta mig ner varje dag och läsa i de där satans körkortsböckerna, så jag kan ta det förbannade körkortet och bli mer fri tack vare det! Istället för att titta på serier i timmar kanske jag kan sätta mig och skriva på min bok?   Jag ska bestämma mig för var mitt första stopp i världen ska vara och sen ska jag satsa på att ta mig dit genom att jobba och spara pengar. Jag menar jag vill ju resa genom portugal, lära mig surfa, kanske gå i en barskola, volontärarbeta med barn i Afrika och även med djur som behöver hjälp. Sen vill jag börja plugga igen, så jag får störta möjliga chansen till att tillsist få mitt drömjobb, inom media. Som sagt, det finns så mycket jag vill göra och jag kan ju göra det. Jag har ju egentligen samma förutsättningar som precis vem som helst som kämpar. Jag måste nog visa mig själv vad jag går för nu. Jag behöver inte slå mig själv till medvetslöshet om jag en dag känner för att bara ligga i sängen och titta på just serier MEN det ska inte vara det enda jag gör. Jag ska se till att faktiskt ha ett liv att komma till först. So can I do this? Yes I can!