I promise

Idag är det redan dag sex av trehundrasextiofem men jag behövde några extra dagar att fundera på mina nyårslöften. Jag älskar det här med nyårslöften, att lova någonting inför det nya året som ska få en att må bra, ha mer roligt och lära sig mer. Sen hålls det ju inte alla gånger men man får göra så gott man kan. Som jag sagt förut så är ett nytt år en ny fräsch start och jag tänker ta vara på den. Egentligen tror jag man kan starta om precis när man vill men ett nytt år ger en verkligen en anledning. Det känns som att jag har ganska många nyårslöften i år men det är nyårslöften som också borde vara livslöften. Så ja jag antar att det faktiskt är just det också, livslöften.    Jag lovar att jag ska älska mig själv. Jag är ofta så otroligt hård mot mig själv psykiskt. Jag är rädd att inte duga och att inte räcka till, att inte vara bra nog. Det finns stunder när jag funderar på att ändra på mig själv så att andra ska tycka bättre om mig. Att vara oälskad är nog min största rädsla. Jag hittar så många fel på mig själv och hur jag än vrider och vänder på det så hittar jag bara ännu mer fel. Jag är för tjock, för ful, för lång, för högljudd, för tyst och så vidare och så vidare... Detta måste få ett stopp! Hur ska någon kunna älska mig om jag inte kan göra det själv? Varför fokuserar man så mycket på vilka som inte älskar en istället för vilka som faktiskt gör det? Det är ju så otroligt ologiskt! Jag har fullt av underbara människor i mitt liv och jag borde verkligen bara bry mig om vad de tycker och de tycker ju faktiskt om mig. Nu måste jag bara inse att jag är en bra människa och att jag faktiskt duger precis som jag är! Jag kan inte göra mer än mitt bästa och när jag tänker på det så skulle jag aldrig vilja byta liv med någon. Det här är jag och ja, så ska det ju vara och det duger mer än bra!    Jag lovar att jag inte ska ta åt mig så mycket. Ibland har jag så svårt att ta kritik och det hör nog lite till ovanstående löfte också. Så fort någon säger åt mig något som jag borde ändra på så går jag in i en slags försvarsställning. Det beror på att jag just är så rädd för att inte duga. Det är som att jag inte förstår att människor ger kritik för att hjälpa. De ger mig kritik för att jag ska lära mig saker och utvecklas ännu mer som människa och då må ännu bättre. Den sortens kritik ska jag börja ta emot och uppskatta istället. För jag duger som jag är men det innebär inte att man inte kan jobba på en del saker så de blir ännu bättre. Sen finns det de som ger en den sortens kritik som bara är skit och den ska jag också fullständigt skita i. Man förtjänar bättre än skitsnack och det är faktiskt bara att vända ryggen till. Alla är inte lika dana, man går inte ihop med alla och alla kan inte tycka om en och man kan själv inte tycka om alla. Så onödiga åsikter och kommentarer är det bara att man vänder ryggen till, man ska inte ens låta dem passera! Människor kommer alltid snacka lite skit och det är ju faktiskt inget att bry sig om. Man väljer själv vad man vill ta åt sig av och inte, ibland är ord inget annat en ord.    Jag lovar att jag inte ska låta andra påverka mig negativt. Jag känner väldigt lätt av andras humör och när andra är på dåligt humör så påverkar det mig väldigt mycket. Jag blir lätt osäker och får ångest. Jag har så svårt att hantera när andra är arga eller sura och det är så jobbigt. Jag kommer alltid vilja finnas där för andra människor och hjälpa dem så gott det går men jag kan inte själv gå och gräva ner mig totalt för att andra påverkar mig. Jag ska heller inte låta andras ilska eller olycka gå ut över mig. Hela världens problem är inte mitt fel och jag kan inte göra mer än att hjälpa så gott jag kan men ta någon skit, nae det tänker jag inte göra.    Jag lovar att jag inte ska vara rädd för att bli sårad. Jag har så otroligt svårt att släppa in nya människor i mitt liv på grund av vad jag har varit med om tidigare. Men jag är så äckligt trött på att mitt förflutna som hela tiden ligger och flåsar mig i nacken. Jag vill bara få öppna upp hjärtat och leva ut! Jag vill kasta mig ut och bara börja tycka om andra och livet med hela min själ! Jag är så rädd för den där hjärtesorgen och för att bli sviken och ja, allt skulle kunna gå precis fullständigt åt helvete. Men tänk också på hur bra allt skulle kunna bli! Om man vågar älska så kan man ju få se så otroligt mycket vackra saker i världen. Om man vågar öppna upp så kan man träffa helt fantastiska människor som sätter snurr på hela ens liv. Kan det inte vara värt att bli sårad om man försöker leva? Är det ens så farligt att bli sårad? Ja det gör ont som satan men det går ju över. Man läker och man lär sig. Jag vill börja ta lite risker, jag kan inte gömma mig hela livet för jag har ju bara ett. Att göra misstag är en del av det.   Jag lovar att bli mer ekonomisk. Jag har aldrig varit bra på att hantera pengar, om jag nu ska vara ärlig. Jag letar hela tiden efter anledningar att unna mig nya saker och upplevelser och medans jag fortfarande bor hemma så har det väl fungerat okej ändå men jag måste sluta nu. Jag kan ju inte bo hemma hos mamma och pappa hela livet! Någon gång inom de närmaste åren är det väl dags att verkligen pröva vingarna på egen hand. Jag måste även inse att ibland kan sparning av pengar innebära att man unnar sig, för hur ska jag någonsin ha råd att resa en längre tid, flytta hemifrån och köpa en bil om jag inte sparar? Så jag ska börja tänka till en extra gång om jag verkligen behöver den där nya tröjan och om en spontantripp någonstans kanske kan vänta ett tag. Man kommer inte långt utan pengar och man ska ha respekt för dess makt och värde.   Jag lovar att ta bättre hand om mig själv. Jag är verkligen så långt ifrån hälsosam som man kan bli. Jag äter alldeles för mycket godis, dricker för mycket läsk, tänker inte på vad jag stoppar i mig, tröstäter, äter mer bara för att det är gott när jag egentligen är mätt, vänder lätt på dygnet så sömnen blir lidande och jag tränar inte. Jag har alltid varit en gottegris men inte såhär extremt som det är nu. När jag blev sjuk i depression så gav ju jag upp allt som har med träning och hälsa att göra. Sen fick jag mediciner och gick upp massor i vikt. Jag vet att jag pratade om att det är viktigt att inse att man duger som man är men just nu trivs jag inte alls med min kropp men det beror ju på denna ohälsosamhet. Självklart vill jag vara snygg som satan naken men först och främst så måste jag verkligen ta tag i detta för att jag ska må bra, både fysiskt och psykiskt. Jag vill inte få diabetes eller dö i förtid av en hjärt- och kärlsjukdom bara för att jag inte tagit hand om min kropp. Dessutom så ger ju träning endorfiner och det sitter ju riktigt fint när man har den sjukdomen som jag har. Så ja, nu är det verkligen dags att ta tag i denna hälsosamma livsstil.    Jag lovar att ta tag i livet och sluta skjuta upp saker. Det finns veckor när det känns som om jag bara sitter och stirrar rakt in i väggen utan att få ett skit gjort. Ungefär så såg mitt liv ut i två år när depressionen var som värst men nu är ju faktiskt orken tillbaka! Jag måste ta tag i saker som att ta körkort, träningen som sagt, framtiden och så vidare. Jag har så många drömmar och det kanske är dags att verkligen börja jobba för att uppfylla dem. Jag känner mig ofta ganska vilsen nu för tiden och vet inte riktigt var jag ska börja men då är det kanske bra att ta en sak i taget. Körkort står högt på listan. Sen måste jag bara bestämma mig för var i världen jag vill börja mitt äventyr.    Jag lovar att uppskatta vardagen. Jag har ofta jättesvårt att acceptera det "normala" livet som jag lever bara för att jag inte tycker att jag passar in i "Svenssonnormen". Jag vill så mycket och jag vill inte vara lagom och det kan ge mig sådan panik. Jag vill uppleva spänning och äventyr och jag är livrädd för "nio till fem vardagen". All denna panik över ett tråkigt liv gör så att jag missar alla de där små fina sakerna i livet. Saker som en soluppgång, en god middag med familjen, en mysstund med min vovve, skratten från människor jag älskar, ljudet av regnet som slår mot fönstret när man ska sova, skönheten hos en fullmåne, en bra film och doften av höstmorgnar. Jag vill inte missa de här sakerna, jag vill börja ta vara på dem! Man kan inte få allt man vill genom att knäppa med fingrarna, man måste jobba lite för dem. Men det är viktigt att aldrig glömma vem man är och var man kommer ifrån, fötterna ska stanna på jorden!    Varje dag är en ny chans och jag vill ta vara på dem. Det här året hoppas jag att jag växer ännu mer som människa, lär mig nya saker, är modig och blir friskförklarad från depressionen. Jag ska verkligen jobba på mig själv som människa och försöka ta till mig alla de sakerna som jag precis har skrivit.