I believe in kindness and humanity

Jag tänker på hur vi låter oss bli behandlade av andra människor. Hur jag ser att de i min närvaro låter sig behandlas och hur jag upptäckt att jag låter mig bli behandlad. Vi tar emot alldeles för mycket skit. Så mycket att vi faktiskt tappar bort oss själva. Vi börjar tro på vad andra säger om oss och förlorar helt synen på oss själva. Allt kretsar runt vad andra tycker och tänker jämt. Jag är bara så trött på det. Jag är så trött på det att jag blir spyfärdig. Jag orkar inte höra mer om vad andra tycker och tänker om mig. Jag orkar inte ta mer skit. Det får liksom räcka nu. Det pratas så mycket om hur vi ska ta vara på tiden vi har och leva fullt ut men hur ska vi kunna göra det om vi hela tiden låter andra sakta ner oss?   Jag var inne på det här med kärlek igår och jag tänker fortsätta på det spåret. Det är fantastiskt att hitta sin människa, den man hör ihop med, men sen när började vi nöja oss med första bästa? Varför är vi så rädda för att vara ensamma att vi slänger oss runt halsen på vem som helst, bara för att känna att man hör ihop med någon? Det om något skadar oss! Att utse fel person till sin människa, det om något är slöseri med tid. Det finns så många människor på vår jord och det är fantastiskt när vi finner den som vi hör ihop med. Det är bara så tråkigt när man slösar sin tid på någon som man VET inte är rätt för en men man orkar inte vänta på den som är det, så det får duga. Jag ser så många relationer där partnerna behandlar varandra som skit. Det är meningen att man ska ta hand om varandra, njuta av vardagen tillsammans och älska varandra. Istället så är det bråk om precis allt. Det är svartsjuka, ingen tillit, förolämpningar och jämt en gnagande oro över vad ens partner gör när man inte har koll. Ska det vara så? Vad hände men den där fantastiska kärleken som jag skrev om igår? Varför backar inte människor ett steg och väntar på den? Varför tillåter man sig själv att bli skadad när man vet att man kan få bättre? Varför har alla så bråttom jämt? Livet är väl till för att njutas av i sällskap av rätt människor? Sluta medvetet välja fel! Det är inte okej! Sluta vara sånna jävla svin mot er själva! När slutade kärlek vara äkta i så många fall?  Men vem är jag att predika för andra om hur de ska leva sina liv när jag själv inte gör det ordentligt. Men jag har fått nog nu, på riktigt. Jag har känt att det varit på igång ett tag nu och nu smäller det ta mig fan! Nu räcker det! Vet ni att människor säger till mig "Sandra du är för snäll, du låter andra trampa på dig. Säg ifrån". Jag är så trött på att höra människor säga det till mig. När någon säger att jag är för snäll, för trevlig, för glad, för gullig, då känner jag mig trampad på! Varför kan inte jag få vara så då? Hur kan det ens finnas något som heter "för snäll"? Det är ju helt sjukt! Det är krig i vår värld och vi oroar oss för att vara för snälla? Ser ni ironin i det? Hur kommer det sig att människor ser möjlighet till att trampa på dem som är goda? Varför i hela friden är det så?! Är det någon som förtjänar respekt så är det de som är "för snälla". Anledningen till att jag vill vara snäll och trevlig är för att det är så jag vill bli bemött av mina medmänniskor. Ska jag sluta vara jag för att människor tycker att de har rätt att trampa på mig? Att människor medvetet tycks trycka ner mig för att jag är "för snäll", det är ju helt sjukt. Jag ställer upp till hundra och gör alltid så gott jag kan när det gäller allt och alla men man bestraffas egentligen bara för det. Andra börjar ta en för givet. Varför är det så? Ska man inte uppskatta och värdesätta de som är så?! Jo det ska man!  Men ja, det är väldigt sällan jag får något tillbaka för att jag försöker vara den bästa versionen av mig själv. Jag ger oftast mer än vad jag någonsin får tillbaka och det sårar faktiskt, det gör det. Jag räknas inte medans alla andra gör det och jag blir bortglömd. Det är orättvist och det är inte alltid så kul att gå upp ur sängen när man vet att man blir behandlad så på vissa ställen. Men ska jag behöva ställa mig på ett bord och skrika och vinka "Här är jag! Hallå titta då!". Nej, det vill inte jag. Jag vill att andra ska se mig för att jag är jag. Jag kommer aldrig tvinga mig in i någon gemenskap där man måste anstränga sig så för att känna sig välkommen. Jag har faktiskt mer självrespekt än så. Jag vet att jag förtjänar bättre än så.  Med fine, jag tänker inte låta mig bli mer "nedtrampad" då. Jag tänker fortsätta vara jag och jag tänker fortsätta lägga min tid på dem som faktiskt uppskattar det. De som inte gör det, nej de är verkligen inte värda ens energi eller sårade känslor. Håll huvudet högt och var stolt över vem du är, alltid. Hur klyschigt det än är så är det ju så sant att det bara finns en av mig och en av dig och det ska vi ta vara på. Livet är för kort för att spendera så mycket energi på andra, på de som faktiskt inte är så viktiga. Vi borde fokusera mer på att ta hand om dem som behandlar oss med respekt och kärlek, precis så som vi behandlar dem. Det har jag bestämt mig för nu, människor som bara kommer ta kommer jag inte ge mitt allt till. Det är inte värt det. Jag ska stå upp för mig själv men jag tänker ta mig tusan fortsätta vara snäll, för det känns bra i själen! Jag kan ta mig hur långt jag vill med godhet, så det så. Watch me!