Feel it

Jag lever inte bara med mina egna känslor, jag lever även med andras. Jag är en sådan otroligt lättpåverkad människa när det gäller känslor, som om det inte räckte med att jag lever med mina en miljon egna liksom. Jag kan komma in i ett rum och direkt känna av stämningen och vilket humör människorna i det är på. Det kan vara så otroligt påfrestande. Om jag känner av hur det strömmar av negativa energier så påverkar det mig så extremt, jag mår jättedåligt. Det skrämmer mig liksom och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.    Detta gäller såklart inte människor jag inte känner. Visst kan jag känna av deras humör också men det är inte så att det påverkar mig speciellt mycket då. Jag har ju ingen känslomässig bindning till de människorna och då tar man inte åt sig. Om jag passerar någon människa som beter sig otrevligt så kan jag fundera på hur fruktansvärt dumma och ouppfostrade en del människor är men det är inget som ligger och stör mig om nätterna. Det gäller människor som står mig närmre, både de närmaste och bekanta. Jag hatar att se hur människor i min närhet lider, att de mår dåligt. Jag vill så gärna kunna säga de exakt rätta sakerna för att göra allt bra igen, kunna finnas där till hundratio procent. Men ibland står man bara där och finner inga ord överhuvudtaget.    Jag hatar ovissheten också. Om man märker att någon man bryr sig om mår dåligt men man vet inte varför. Man ser hur någon lider i tystnad och man kan inte göra något annat än att berätta att man finns där. Jag hatar att inte veta vad andra människor tänker och känner och vad som egentligen pågår. Jag önskar att det alltid kunde vara raka puckar, att man sa rakt ut vad man känner och vad man tycker! Istället för att stänga in sig och tillslut explodera av negativa känslor. Jag har ju gjort det själv och det kommer aldrig ut något bra av det. Men jag antar att känslor är något som skrämmer de flesta, man håller saker inne för att inte oroa, störa eller uppröra andra. Men jag önskar det beteendet bara kunde upphöra och att man kunde berätta när man mår bra och när man mår dåligt. Det skulle göra allt så mycket enklare, oftast förstör man bara sig själv när man går och håller inne på saker och människorna runt omkring en vill oftast hjälpa en mer än vad man tror.    Men jag vet även att jag säger emot mig själv lite här, för jag håller in en del känslor. Jag håller in känslor för att jag vet att inbillar mig många av dem. Jag kan ibland få för mig att en annan människa är arg eller ledsen fast att det kanske inte alls är så. Men jag lägger märke till ALLT. En förändring i personen sätt att skriva på, förändring av tonläge, förändring i hållning, rörelse, sätt att prata på, blick och så vidare och så vidare. Detta skapar ett stort orosmoment hos mig då jag ständigt letar efter de här täckena för att se hur personen mår. Jag blir livrädd så fort jag ser en förändring, för då tror jag direkt att något är fel. Så kommer tankarna igång... Har jag gjort något? Vill personen ens ha mig här? Vad ska jag göra för att få allt bra igen? Plötsligt så har jag lagt alla människors dåliga dagar på mina axlar som om de vore mitt fel, jag tror ju aldrig att jag duger. Ja jag hör själv hur sjukt det låter och jag kan inte göra annat än att skylla på den satans depressionen. Jag har alltid varit en stor människokännare men nu har det gått alldeles för långt.   Andra människor humör och dåliga dagar kan även förvandla mina dagar till dåliga dagar och det är inte okej. Men det är ingen annans fel än mitt eget. Allt handlar ju om hur mycket jag tänker ta på mig och hur mycket jag tänker spinna vidare på det. Jag vet flera gånger när jag retat gallfeber på människor i min närhet för att jag frågar tusen gånger vad det är och varför de är låga. Ibland är man ju bara det, ibland är man trött utan någon större anledning. Det är jag ju själv också ibland. Men jag står liksom inte ut med tanken på att människor jag tycker om mår dåligt men alla människor mår ju dåligt ibland! Alla kommer gå igenom kämpiga perioder i livet. Utan lite regn lär man sig ju inte uppskatta solskenet, det borde jag om någon veta.   Jag måste på allvar börja hantera det här så som jag har fått lära mig att jag ska göra. Det handlar om att stänga det ute. Självklart kan man fråga om något är fel när man märker att något verkligen är fel men man ska inte tjata bara för att man märker att personen inte strålar av glädje sju dagar i veckan tjugofyra timmar om dygnet. Alla måste få gå igenom sina saker och det enda jag kan göra är att finnas här när de väljer att öppna upp sig om de har något att säga. Jag kan inte heller ta på mig all världens smärta, för den är inte mitt fel. Jag måste komma ihåg att sätta mig själv först lite då och då också, för jag har ju massor av egna saker som jag måste ta itu med. Jag måste komma ihåg att lägga energin jag har på mig själv ibland. Man måste hitta den där balansen och lära sig när det enda man kan göra är att gå där ifrån. Om jag kommer hem en dag och märker att någon i min familj är irriterad över allt och inget så gör ju jag bäst i att ignorera det och fortsätta med mitt, för andras tjurighet ska inte få förstöra för mig. Jag måste lära mig att sålla bort det som faktiskt inte är något att bry sig om.    Sen hoppas jag att människorna jag har runt omkring mig vet att jag alltid finns här och att jag vill göra så gott jag kan för att ställa upp för dem. Det kanske inte alltid finns något att säga för att trösta men att bara sitta där och lyssna eller gå igenom tystheten tillsammans. Jag är även tacksam för att jag kan känna av känslor såhär, för när andra människor är glada och framåt så smittar ju det av sig på mig också och det kan man ju inte annat än att tacka för!