Be my person

På senaste tiden så har jag funderat mycket på det här med kärlek. Jag blir liksom inte riktigt klok på det. Jag sökte på det i svenska lexikon förut men det hjälpte mig inte mycket. Jag blir så frustrerad på hela ämnet! Att kärlek är det mest fantastiska vi människor vet men också det som kan krossa oss så pass att vi kanske aldrig återhämtar oss igen. Hela grejen med att bli kär, tänk att människor bara väljer att "ja men det där är min människa" och så blir de valda tillbaka. Så har man det där speciella bandet mellan sig, att vara varandras människa.   Man träffar någon som det uppstår något speciellt med, den där kemin! Bara sug på den karamellen en stund, att det finns så många människor på vår jord och ändå så lyckas man hitta just den som man ska vara med! Eller en av de man ska vara med i sitt liv. Har svårt att tro på att man bara har en sann kärlek. Så kan det inte vara, liksom att man blir jättekär i någon i ung ålder och sen håller inte det och då får man leva utan kärlek resten av sitt långa liv? Nä många kan nog själva säga att de har varit kära fler gånger än bara en. Det funkar ju liksom inte alltid, saker blir ju sällan som vi tror.    Men hur kommer det sig att vissa har så lätt att hitta någon de passar ihop med medans andra inte har det? Jag ser människor i min omgivning som funnit någon de tycks höra ihop med. Hur det lyser i deras ögon när de pratar om sin partner och hur de plötsligt bara verkar vara så rätt i livet ihop med den personen, deras person. Så tittar jag på mig själv och tänker att jag kommer bli en av de där crazy cat ladies som alla pratar om. Ni vet de där som aldrig hittar sin person, aldrig någonsin. Så de blir helt knäppa av ensamheten och flyttar ut i en stuga i skogen med arton katter. Så bara trampar de runt i kattbajs hela dagarna. Om jag slutar upp så, så hoppas jag i alla fall att jag kan få byta ut katterna mot hundar. Då skulle det kännas lite bättre i alla fall.    Fast nae alltså, det känns inte helt ok i alla fall. Jag vill också hitta en annan människa, min människa. Jag vill också få det där pirret i magen och bara tänka på den här människan. Jag vill också höra ihop med någon och ha någon som ser på mig på det där sättet som jag ser hur andra tittar på varandra. Någon som man verkligen hör ihop med och vill dela allt med. Någon som alltid finns där och som man verkligen kan lita på. Allt sånt kan man i för sig finna i en vän men det där speciella bandet jag pratar om, det delar man inte med någon som man "bara" är vän med. Alltså vore det inte fantastiskt att finna den där personen?    Men hur går det ens till då? En blick och så vet man? Eller finns det massor av regler om hur många dejter man måste gå på och så vidare? Är det så komplicerat? Jag vill ju gärna vara en hopplös romantiker med rosor, vita duvor, stjärnklara nätter och Eiffeltornet ni vet. Men jagt tror ju absolut inte det är som på film. Det är nog mer vardagsliv än vad det är på filmerna. Man måste nog kunna anpassa sig efter varandra, så båda känner sig nöjda i relationen. Det handlar ju alltid om att ge och ta. Men trots att det inte är som på film så tänker jag att om man hittar den där personen så måste det ju vara fantatiskt att få dela vardagen med den. Till och med en måndag måste ju kännas fantastisk då?!    Fast så jädra fantastiskt är inte, inte jämt. När jag skriver om det nu så låter det som om jag aldrig varit kär och som om jag inte har en blekaste aning. Jo då, lite vet jag allt. Dock inget lyckligt! Jag vill gärna inte erkänna det men jag har varit kär på riktigt, två gånger. Men det är så mycket enklare att säga att man aldrig har varit kär än att säga att "jo men jag har varit upp över öronen förälskad ni vet men det sket sig båda gångerna! På grund av att jag inte var prio ett på deras lista medans jag gjorde ALLT för dem". Inget vidare lyckliga historier alls. Jag tänker på hur mitt liv har sett ut med trauma och depression och så vidare, jag har sett vad det har gjort med mig. Hur känslomässigt tilltygad jag faktiskt är.    Jag pratade om det med mina bästa kompisar för ett par dagar sen. Jag sa att jag är ohälsosamt rädd för att bli sårad. Jag är nog till och med lite paranoid när det gäller det. Jag tror alltid att människor, killar, kommer göra mig illa. Att jag kommer vara den som får de där satans känslorna och sen så är det inte besvarat, som vanligt. Så lämnas man ensam igen och måste gå igenom hela den där processen för att läka ett brustet hjärta. Alltså det är så jobbigt och så tidskrävande. Jag vill verkligen inte behöva lägga min tid på det. Jag har redan spenderat så mycket tid på att må dåligt. Jag är medveten om hur fantastiskt livet kan bli om man hittar någon som man får den där kemin med men samtidigt så är jag så rädd, rädd för att bli sårad. Jag försöker tänka att vad är det värsta som kan hända, jo att hjärtat går sönder men tillslut så läker det ihop någolunda. Men tiden det tar är ju så jäkla smärtsam. Det känns bättre att köra säkert då, att hela tiden förvänta sig att det inte kommer bli något och att det kommer gå åt helvete.    Men hur kul är det att leva hela livet så då? Inte kul alls! Att hela tiden leva med rädslan för att man kommer bli sårad. Man kommer inte komma någonstans i livet med något alls om man hela tiden går och är rädd för det. Är det inte bättre att bara go with the flow? Att det liksom får bli som det blir? Inte tänka så jäkla mycket! Jag tänker alldeles för mycket och jag är en känslomänniska, det blir liksom kaos! Det funkar liksom inte att vara rädd för att bli sårad samtidigt som man är rädd att man ska dö ensam. Inte för att jag tror jag kommer dö ensam men ja, alla är nog ändå lite rädda för det.    Det känns som att jag får släppa tankarna lite på det här ämnet nu. Jag får lova mig själv att alltid leva fullt ut och ta det som det kommer. Kanske är det inte dags för mig än, kanske har jag andra saker som det är meningen att jag ska göra först. Det vet man ju inte. Därför ska man nog inte ha så bråttom och stressa fram något. Det slutar nog aldrig bra. Det händer när det är meningen att det ska hända, det tror jag verkligen. Som jag sa, det finns så många människor i världen och någon är nog ens person. Embrace it! Tills dess får man lägga allt fokus på sig själv, för hur ska man klara att älska någon om man inte älskar sig själv? Det är så mycket som är viktigt och det är inte svagt att stå på egna ben heller, tvärtom. Men så en dag plötsligt så kommer man gå där med pirret i magen och så kommer man säga "nu vet jag varför det aldrig funkade med någon annan". Just wait for it.