Be kind for everyone you meet is fighting a battle you know nothing about

Ikväll vill jag skriva till dig som ropade fettsugning, fettsugning, fettsugning efter mig för ett tag sen. På Augustifestivalen i Norrköping närmare bestämt, när jag gick själv mot tågstationen på kvällen. Du satt i en bil tillsammans med dina kompisar med rutorna nere, när ni passerade mig så passade du på att ropa "fettsugning, fettsugning, fettsugning!!!" efter mig. Jag förstår att detta var något som roade dig mycket och du var säkert lite stolt när du fick dina kompisar att skratta. Vad gjorde du och dina kompisar efter det när ni fortsatte genom stan? Ropade ni förnedrande saker åt andra tjejer som ni passerade också? Satt ni och diskuterade hur den perfekta tjejen ser ut och att tjejen ni passerade för en liten stund sen verkligen borde boka tid för en fettsugning? Eller gav ni det inte en tanke ens, åkte ni bara vidare? Åkte ni hem och pussade på era flickvänner? Ångrade du dig, du som skrek? Kom du på att det kanske inte var så bra gjort? Var det någon av dina kompisar i bilen som skämdes för att den inte sagt ifrån? Trorligen inte va? Antagligen så fortsatte era liv precis som vanligt, hur dina ord påverkade den där tjejen är ingenting som besvärar dig. Du och dina kompisar har ju ingen aning om vem den människan var, så varför ska ni bry er om dens känslor?  Men det är just det, ni har ingen aning om vem jag är. Ni vet inte vad jag heter, vad jag gör om dagarna och framförallt så har ni ingen aning om vad jag har gått igenom. Nej jag blev faktiskt inte ledsen, för jag vet, tack och lov, bättre än att ta åt mig av sånt där. Jag har lärt mig den hårda vägen att man inte kan ta åt sig av allt som andra människor säger, man måste välja vad som verkligen ska få komma åt en. Jag har så mycket annat att ta itu med, så jag valde att skaka av mig orden du ropade efter mig. Där emot så blev jag chockad. Jag borde egentligen inte bli det längre, för jag vet ju hur världen ser ut. Jag vet att det är så många människor på vår jord som faktiskt njuter av att skada andra, att de gör det för att verka tuffa eller för att de kanske är så osäkra på sig själva. Men jag blir ändå chockad, för jag kan verkligen inte förstå hur man kan vilja såra någon annan? Gav det dig verkligen en sådan tillfredställe att ropa sådär efter mig? Jag kan verkligen inte förstå det! Att man inte vet bättre? Fick du lära dig när du växte upp att det är okej att klanka ner på andra människor på grund av hur de ser ut? I så fall så ska jag berätta en sak för dig nu, det är inte okej. Det är aldrig någonsin okej! Men jag antar att du kanske saknar empati? Men nej, jag blev inte ledsen. Jag blev inte arg heller. Jag blev bara så trött. Jag är så trött på hur människor ibland väljer att bete sig. Jag skämdes också. Inte för mig själv men för dig. Jag skämdes när jag berättade för min mamma om dig, för hon har alltid lärt mig att man ska acceptera alla hur de än ser ut.  Tillbaka till det här med fettsugning. Ja, jag behöver gå ner i vikt. Ja jag väger för mycket och det är inte bra för hälsan. Jag vet redan om det, så du behövde verkligen inte anstränga dig så för att berätta det för mig. Jag kunde inte bli sårad över det som du sa, för jag har redan sårat mig själv. Jag ser mig själv i spegeln varje dag och ser alla de där extrakilona. De plågar mig varje dag och jag trivs inte i min egen kropp. Men tack för påminnelsen! Nu vill jag berätta för dig varför jag är tjock, kurvig eller kalla det vad du vill. När jag var i den senare tonåren så blev jag både fysiskt och psykiskt misshandlad en ganska lång tid. En väldigt lång tid faktiskt. Jag lyckades tillslut fly men jag skämdes så. Jag skämdes för att jag inte hade tagit mig låts tidigare och för att jag var så skadad på insidan. Människor i min omgivning förväntade sig alltid att jag skulle vara den som var så glad och framåt. Jag ville leva upp till deras förväntningar, så för att dölja hur jag verkligen mådde och vad jag hade gått igenom så tog jag på mig projekt efter projekt efter projekt. Jag hade hur många bollar som helst i luften samtidigt och trots att jag var helt slut så fortsatte jag så en väldigt lång tid till. Men en människa kan inte trycka undan hur mycket smärta som helst. Tillslut rinner det över kanten. En dag kom jag hem och så tänkte jag "nej, nu orkar inte jag mer". Sen la jag mig ner i sängen och sov. Vet du hur lång tid det tog innan jag gick upp ur sängen igen? Sex månader. Det är en ganska lång tid, eller hur? Vill du veta vad jag gick igenom när jag låg där i sängen? Vill du veta hur jag kände? Jag var så ledsen, helt förkrossad. Jag kunde gråta sex timmar i sträck. Jag var så arg, jag kunde kasta sakerna jag hade runt omkring mig och skrika rakt ut av ren frustration. När jag hade gråtit så mycket och skrikigt så högt så kände jag tillslut ingenting. Jag låg där helt stilla. Jag var helt tom, jag kände mig död. Jag pratade inte med någon, jag åt inte, jag sov inte, jag bara låg där. När jag väl lyckades sova ett par timmar så drömde jag alltid att de jag älskade var jagade och jag var den enda som kunde rädda dem men jag var inte tillräckligt stark. Jag funderade mycket på varför jag ens stannade i mitt egna helvete? Vore det inte bara bättre att avsluta allt? Jag kände inte att jag hade något att leva för, det fanns inget som jag kände att det var värt att gå upp för på morgonen. Tillslut så fick jag åka akut till BUP, barn & ungdomspyskiatrin. Där fick jag spendera upp till tre dagar i veckan med två olika psykolger. I början sa jag ingenting, jag bara satt där och grät. Men så började jag sakta att öppna upp mig lite, så jag började prata med dem. Efter en del tester och så vidare så blev det bestämt att jag skulle få lite mediciner. Eller ja, mycket mediciner. Mediciner för att orka vara vaken, mediciner för att kunna sova, mediciner för att kunna hantera ångesten. Jag fick mediciner för att klara av ett vanligt liv. Har du haft en riktig panikångestattack någon gång? Ska jag berätta hur det känns? Det gör ont i hela magen, kliar i hela kroppen, bröstet drar ihop sig så du får inte luft, du ser som i en dimma och tankarna går på högvarv och du kan bara tänka på hur vidrigt ditt liv är. Man vill krypa ur sitt eget skinn. Ibland tror man till och med att man ska  Det här var ungefär tre år sedan nu. Vill du veta hur mitt liv ser ut idag? Jag kämpar som ut i helvete. Jag går upp varje morgon och försöker leva ett liv. Ibland mår jag bra och ibland mår jag dåligt och då blir jag så arg över all skit jag fått gå igenom. För jag förtjänade inte det där helvetet och jag önskar inte ens att min värsta fiende får gå igenom det. Att vara så ung och inte se någon framtid, det är ingen trevlig upplevelse. Vet du att jag blev diagnoserad både med depression, utbrändhet och panikångest. Jag har fått gå hos flera olika psykolger för att jobba med olika problem och jag får fortfarande regelbundet besöka en. Men vet du också att jag är så otroligt stolt över mig själv? Jag står på benen idag, jag lyckades gå ut skolan som jag skulle genom att plugga som en galning för två år på en termin, jag satsar för att på mina mål och jag har skaffat mig ett bra jobb. Jag är ambitiös och har en ljus framtid. Jag har också lärt mig så otroligt mycket av det jag har gått igenom. Jag är tjugo år gammal men jag vet förmodligen mycket mer om livet redan nu än vad du kommer göra om flera år. Jag har kämpat så mycket och det har format mig till en person som jag vill vara. Idag kan jag le på riktigt, jag orkar igen. Jag är fortfarande inte friskförklarad och jag äter fortfarande alla de där medicinera men jag får tack och lov bra hjälp nu. Så förhoppningsvis så kommer jag inom en snar framtid få den där efterlängtade friskförklaringen. Jag är så glad att jag aldrig valde att avsluta mig liv, för nu vet jag att det finns så mycket jag måste se och göra. Jag har så många fantastiska människor runt omkring mig som jag verkligen inte vill överge. Så ja, jag är okej! Jag kommer aldrig ge upp, aldrig någonsin! Har du räknat ut än varför jag är överviktig? Jo på grund av alla de där medicinera, medicinerna jag äter för att klara av en helt vanlig dag. Bivärkningarna innebär att man går upp i vikt. Sen jag blev sjuk har jag gått upp nästan trettio kilo. Men om man får välja på att väga för mycket ett tag och bli frisk eller att försöka hålla sig fit genom att strunta i medicinera och må dåligt för resten av livet så är det självklara valet för mig att kämpa för att få må så bra som det bara går. Så hur jag ser ut på utsidan beror helt på hur jag mått på insidan och på vad jag har gått igenom. Jag försöker träna och äta nyttigt nu men när jag var sådär sjuk så fanns det inte någon energi till att ens försöka.  För ja, depression är en sjukdom. Det kan du googla på, eller läsa mina tidigare inlägg här så upplyser jag dig gärna med fakta. Jag kämpar så otroligt mycket och som sagt, jag trivs inte med hur jag ser ut just nu men jag har lagt all den energin jag haft på att bli frisk. En vacker dag kommer jag komma i mina gamla kläder igen, förhoppningsvis snart.  Skäms du än? Känner du dig lite dum? Jag bryr mig inte så mycket faktiskt. Det jag vill komma fram till är att det är bra om du tänker på vad du säger i framtiden. Även om jag inte tog åt mig speciellt mycket av just dig så kommer du kanske en dag säga något till en person som verkligen bryter ihop. Vill du vara orsaken till att en annan människa sitter hemma och gråter eller till och med känner att livet inte är värt att leva? Jag hoppas så innerligt att ditt svar är nej. Så nu när jag lagt ner min tid på att berätta detta för dig, kan du lova att du bättrar dig? Lovar du att tänka innan du öppnar munnen nästa gång? Är det verkligen värt att styla på det där löjliga sättet inför sina kompisar om man sårar en annan människa så fruktansvärt? Är det verkligen värt det? Vad tänker du om någon sårar din flickvän, kompis, mamma eller syster på det sättet? Du blir rätt arg va? Ja så varför skulle du då ha rätten att klanka ner på andra? Det har du inte. Försök att komma ihåg att bakom varje ansikte så döljer det sig en historia och den historian är inte alltid speciellt ljus. Titta på min bara och på hur mycket jag missat i livet på grund av sjukdomen. Jag behöver inte dina onödiga kommentarer, jag har nog som det är. Så tack på förhand!  Sen så vill jag understryka ännu en gång att vi alla duger precis som vi är. Det spelar ingen roll om du är större, mindre, lång, kort, brunett eller blondin och så vidare. Man är alltid vacker. Det är så svårt att komma ihåg det bara. Jag klankar ju ner på mig själv varje dag. Men vi duger, vi är bra! Vi är alla vackra! Sen om man behöver gå ner eller upp i vikt på grund av hälsoskäl, så som jag behöver, så är ju det en sak. Men det gör inte mig ful eller äcklig! Tänk om jag nu skulle trivas i min kropp, varför kan jag då inte bara få vara ifred och vara nöjd? Min vikt är faktiskt mitt problem, någon annan ska inte lägga sig i det. Ingen annan har rätten till att kommentera det. Varför kan vi inte bara fokusera på själen i kroppen? Det är väl ändå den som är intressantast i slutändan? Det tycker i alla fall jag!