Afraid of people

Människor gör mig ledsen. Besviken framförallt. Jag blir ledsen av att bli besviken. Det måste ju vara den absolut värsta känslan som finns när man har hoppet uppe och tror att det kan bli något bra och sen skrattar livet en i ansiktet och bara "haha trodde du verkligen det skulle gå vägen för en gångs skull? Nej du lilla gumman men fortsätt drömma!" Det är så förbannat tråkigt. Jag mår så dåligt av det också, av att vara besviken. Jag blir irriterad, får extra mycket ångest, blir trött på människor överlag och tappar all matlust. Jag blir äcklad av världen och vad den utsatt mig för, eller rättare sagt vad människorna i den här världen har utsatt mig för.    Enda sedan traumat som ledde till min depression skedde så har jag alltid gått med taggarna utfällda. Jag är alltid så noga med att ingen får komma för nära och att inte lita på eller fatta intresse för någon som gör att jag måste dra in taggarna. Jag släpper inte människor in på livet. Jag gör det för att skydda mig själv. Jag har blivit så krossad, så bränd. Jag har varit i en miljard bitar och det har tagit mig tre år att samla ihop mig någelunda igen. Men trots att jag alltid går i den här försvarspositionen så har det hänt ett fåtal gånger att jag släppt in människor ändå. Det har aldrig gett mig något att vara tacksam för, tvärtom. Därför blir det svårare och svårare för varje gång.    Det tar så mycket energi för mig, att jämt gå runt och vara rädd för att bli skadad av andra. Jag vill inte vara så. Jag vill vara glad och leva livet. Jag vill träffa människor och tycka om dem. Jag vill inte vara skräckslagen för att gå in i en relation och bli bränd. Jag vill uppleva de där känslorna som så många runt omkring mig upplever, den där pirriga känslan av att tycka om en annan människa. Jag känner igen känslan, jag har upplevt den men det har aldrig slutat lyckligt. Det har slutat i kaos faktiskt. Kanske för att jag alltid träffar fel människor? Kanske för att jag är så känslomässigt skadad?    Jag vill inte leva med den ständiga skräcken för att bli sårad, den förgör mig. Jag älskar när jag lyckas hitta en sån där unik människa. En människa som faktiskt får mig att le, som får mig att känna mig sedd och speciell. En människa som får mig att öppna ögonen. Någon som trollbinder mig med sina tankar och som lyssnar. Som får mig att våga lyssna, våga se och framförallt, våga hoppas. Någon som får mig fatta intresse så pass att jag bara måste få prata med den här människan och vill veta allt om den! Men såklart så ska mitt förflutna hinna ifatt och förstöra det som hade kunnat bli en spännande framtid. Mitt förflutna gör så att jag inte ens får en chans att ta reda på det! Det gör mig så ledsen, för jag vill ju inte ha det såhär. Jag vill inte vara såhär! Men tre år och fem psykologer senare så har jag fortfarande inte fått bukt med det. Jag är fortfarande rädd för andra människor, rädd för hur de ska ha sönder mig den här gången.    Jag är så ung och försöker tänka att jag har hela livet på mig att träffa någon som det blir rätt med men om jag ska vara såhär föralltid, då kommer jag ju vara ensam. Jag vill inte vara ensam med mig själv och mina demoner från det förflutna för resten av mitt liv. Jag vill förtjäna bättre än så! Men det går inte, jag hamnar alltid i samma mönster igen. Jag lyckas bli lite förtjust i någon och sen så kommer demonerna och sätter stopp för det. Jag skrämmer iväg människor för att jag är rädd för att de ska hinna skrämma mig först.   Jag lägger märke till allt. Jag märker varenda ändring av tonläge, varenda skymt av ett skiftande humör, varenda liten förändring som sker. Jag är överkänslig för människor. Jag märker precis allt och det tar kål på mig. Ibland vet jag inte ens om jag verkligen sett något eller om jag inbillar mig. Det är ju standard för mig att springa för livet så när jag egentligen inte vill göra det, ja då vet jag inte hur jag ska hantera situationen. Hur beter man sig när man inte har taggarna ute? Hur ska man vara när man faktiskt bryr sig om någon på riktigt, på en djupare nivå? Jag vet inte. Jag önskar att någon, någon gång kunde ge mig en chans på riktigt. Ge mig en chans att ta reda på hur jag ska slappna av och våga. Jag önskar väl att någon kunde rädda mig, att någon kunde tycka om mig trots min mörka sida. Jag önskar att någon ville kämpa för mig men jag antar att ingen annan än jag själv kan göra det. Det är så jobbigt bara, när man får upp ett hopp igen och så rivs det ner. Som det gör varje gång.    Jag blir arg på vad jag tvingast gå igenom med psykisk ohälsa eftersom att det fortfarande sätter käppar i hjulen för mig. Det är fortfarande så många saker som är svåra för mig och det är andra människors fel. Det gör ont i mig att det är så. För jag har inte förtjänat detta. Jag har alltid försökt vara en bra medmänniska och göra mitt bästa, ändå så har jag utsatts för det här. Livet är orättvist och nu är jag förbannat besviken på det. Jag vill ju så mycket men kommer ingenstans. Jag önskar att någon kunde se det, se mig.