-

Man kan aldrig riktigt påstå att man känner en människa.Det spränger i mitt huvud av tankar som äter upp mitt förnuft. Det gör ont i hela kroppen. Svider i hjärtat. Jag måste koncentrera mig på att andas och varenda andetag känns som ett styrkepass. Jag vill inte att det ska gå såhär. Jag klarar inte det en gång till. Jag är så jävla arg så jag vill skrika mig blå och jag är så chockad så att jag känner mig helt stum.Det som en gång byggde upp mig och lyste upp mitt liv igen ligger nu på en tunn lina och jag bävar för att den linan ska gå av. Bara tanken får mig att hyperventilera och paniken tar över ännu en gång så som den gjort var annan minut under dessa 12 timmar som känts som 12 år. Det gör ännu ondare när allt tyder på att dessa känslor inte är ömsesidiga.Min kropp känns helt tom och jag vill sjunka ner i en djup sömn och vakna till att lördagsmorgonen knappt har börjat och att du ligger där och luktar sådär morgon och jag snor tillbaka lite av täcket och du vaknar och ger mig dedär godmorgon leendet och jag måste tjata upp dig ur sängen och du gör iordning mackor och pussar på mig när jag ställer mig där för att fylla i mitt vattenglas och vi bara bestämmer oss för att stanna inne hela dagen och äta upp godiset ut skålen och dra igenom en massa Astrid Lindgren filmer och sen bara låta lördagen passera av sig själv. Så inget av detta hade hänt på det här viset. Så jag inte hade sett den sidan hos dig. Att du istället hade pratat med mig i lugn och ro och fått mig att förstå hur du kände och hur illa vid dig du faktiskt tog.