No time to die.

[Det beror på, är du galen eller själsligt sammankopplad?] Det finns olika typer av drömmar. De där härliga, filtrerade drömmarna som man vill stanna kvar i och aldrig vakna upp ifrån. De där drömmarna som ser ut som ett gammalt foto man hängt på väggen med klädnypor. Kanske är det lite gulnat i kanterna, kanske är de något böjda, men de är ändå det finaste du har där på väggen. Sen finns det de drömmar som man aldrig önskat sig, där man tvingas gång på gång att uppleva sina värsta farhågor i livet. Död, ond och bråd. Alla du älskar som rinner mellan ringrarna likt sand för att aldrig mer bli till den levande form du är van vid. Den typen av drömmar är jag ändå van vid. Men sen finns det den värsta typen av drömmar, en kombination av de ovanstående. De drömmar som börjar vackert - och slutar hemskt men när du vaknar är det inte en lättnad. Du vaknar till din egen mardröm, något som är värre än vad du precis kom ifrån.Jag tror kanske inte på att ödet är det enda som styr oss. Inte heller tror jag bara att den enskilda viljan styr oss. En kombination av de båda brukar vara vad som skriver om historien och man bör varken skylla eller förlita sig helt på den ena eller den andra. Jag har haft magsår för många gånger för att orka sparka all min kraft bara åt ett håll. Nyckeln till frihet bör rimligtvis ligga i en balans av krigsföring på dubbla fronter. Allt är löst sammanhållet just nu, som en tavla fastkletad med gummigutta. Ändå vill jag tro att det finns något kvar som pumpar igenom min kropp och ger mig frid. Gummigutta är starkare än vad man tror. Jag gör allt i min makt för att inte dra fördel i mitt eget välmående på någon annans bekostnad med gudarna ska veta att det är svårt. Om ni ska börja med droger rekommenderar jag att ni går all in, istället för att dra en lina på helger nån gång då och då. Abstinensen är obarmhärtig.  [Hör du mig, pratar du med mig?]