"Meet me in the woods"

Reflekterade över att jag har en kategori som heter "Skolbänken". Ironin att studera hela sitt liv för att sedan viga sitt liv åt att ungdomar ska göra detsamma. Livets opiater då man får någon att göra som en vill. Lyda varje ord jag delger, blint famlande i okunskapens mörker. Kanske en välsignelse, kanske en förbannelse? Själv brukar jag omfamna okunskapen - låta det spekulativa måla vackra bilder i mitt inre utan faktaenliga gränser som säger stopp. Kanske en välsignelse,  kanske en förbannelse. Tolkningar får företräde och jag är osäker på om det alltid är till min fördel. I klassrummet ja - hemma; not so much. Jag kan inte släppa tanken på skogen. Tätbevuxna träd, låga temperaturer i mörkret. Ingen plats för ett inre att spekulera fritt. Okunskapens slöja förvandlas då snabbt till en snara, luften tar slut och jag svimmar. Vad finns där i skogen?