Arkiv 2020-03-12

Tornadon virvlar runt omkring dig i mörkret. Sveper runt din kropp och tonar upp sig i himlen. Jag skymtar att du skriker, hytter, förbannar, jag förmodar det, men jag kan inte veta säkert. Allt är så suddigt. Vinden överröstar allt, så trots att jag hade sett dig ordentligt hade jag inte hört dig. Tornadon är säkert symbolisk, tänker jag i periferin av drömmen. Snabbt och hetsigt, skapade kaos och ödeläggelse runt allt där den drar fram, men i stormens öga var allt lugnt och stilla, en bubbla av lugn, trygghet, hemma. Nu är det svårt att realisera hur det ser ut därinne. Blixten slår ner i vad jag förmodar är ett intilliggande träd, brinner upp snabbt och blir ett kors. Är det mitt kors att bära? Min livsdom, mitt straff? Tårarna väller upp och bränner insidan av mina ögonlock, sölar ner hela kinden. Korset speglar sig i dina ögon som nu också glänser. Jag vet att du kommer försvinna nu, och det finns ingenting jag kan göra åt det. Ditt ovetande är din vinstlott, men det fattar du inte. Vaknar upp, med brännande ögonlock, våta kinder och inpräntade bilder på min näthinna. Inte bortblåst, inte bortglömd, men borta ändå. Nu är det bara jag här i min tystnad.