3e mars.

ja, jag är arg. Jag är arg på mig själv att jag inte kan hålla det samman. Att jag måste överprestera in i det minsta och kunna varenda textrad flytande. Stressen kryper på och jag känner hur trycket över bröstet går från en ovänlig sporadisk påminnelse, till en tjock filt som sveper tag i andan och gör det svårt att hålla huvudet klart och andas normalt. Övertänkt inte, kör bara, det måste vara hållbart i längden och hur svårt kan det va? Ja vet, men jag kan inte. För första gången betvivlar jag min egen förmåga att fixa detta framöver. Oerfarenhet blir mitt fall och paradoxalt nog kommer jag inte ens få möjligheten att införskaffa sådan. Tårarna faller olydigt påväg hem, det är en så dum grej att stressa upp sig över. Som om dom ens bryr sig? Men jag vet att det inte är bara därför jag gråter. Vill ringa till dig, men vet om att du inte kommer svara. Kollar mig snabbt över axeln, ryser till och skyndar till folkmassan. Jag är inte ensam, fan.Kycklingen är frusen i mitten, men vad gör man utan micro. Andan i halsen och springa till gymmet. Gud förbanne att man skulle gå och bli tjock mitt i allt. Kylan ilar ända in i bröstet och luckrar upp filten över bröstet. Det blir lite lättare, trots att det är mörkt. Kallt och hastigt, utan tillräckligt med vila. Nästa set, nästa rep. Skynda skynda. Två timmar kvar till läggdags. Rusar hem, dushar kallt, andas lugnt. Skyndar i sängs och pulsen ökar. Stadigt uppåt uppåt och inledande i en vacker mardröm. Var är du? Vaknar med ett ryck och skenande puls. Och så om och om och om igen.