Kaviar på pizzan

hej hej hej hej…. Idag är ingen bra dag. Jag är oroad. Stressad. Ledsen. - det har med en sak att göra som jag måste uppleva på nytt igen kring förändringar och jag har jättesvårt med förändringar och måste liksom ha som bevis att det inte kommer ske stora förändringar på det sättet som jag trodde första gången detta skedde, även om det skedde små små förändringar så har de knappt märkts av, även om man då och då har blivit lite besviken stundvis. Men ändå liksom. Jag är ju rädd att det kommer ske ännu mer förändringar än vad det är, och därför känner jag mej stressad och vill och ”villhöver” ännu mer uppmärksamhet för att jag inte vill bli bortglömd/ bortprioriterad och så… Jag behövde bara skriva av mej. Det är ju min blogg: jag skriver vad jag vill. Idag har jag pga denna anledningen bara försökt sova. Sömntabletter funkar inte, ångesttabletter funkar inte. Paracetamol ihop med detta- funkade inte. Även är jag typ svimfärdig och utmattad kring mina känslor och tankar och även denna postoperativa perioden som pågår.sen är det ”folk” som tjatar på mej att börja jobba igen. Men testa själva att bli opererade tätt, ha sömnbrist och sen få förändringar i livet som kommer ske inom någon månad eller så å känslan av ångest att vänskap kommer stå på spel. Även om jag tror inte att det kommer hända, men min enorma svart och avundsjuka kommer explodera periodiskt, precis vad den har gjort då och då sen några år tillbaka. Men nu blir det liksom som, dubbelt upp. Jag vill också ha den där närheten, den trygga sidan och så som just ”denne förändring” kommer få i min känsla ”istället för mej” . Det är som nån annan har orsakat detta för mej. Typ ”nu är hon stabilare. Nu ska jag förstöra hennes liv lite och låta hon bli av mdf en vän”. Typ andra gången detta händer det viktigaste i mitt liv.Det är väldigt hoppigt i att förstå, för jag har inte berättat vad detta är som triggar och gör mej stressad, sårad, ledsen och orolig. Bara enstaka vet om det, och de vet om hur orolig jag är över att bli lämnad och bortprioriterad och bortglömd. Och så det som jag skrev att orättvisan att inte få den uppmärksamhet, närhet och så som jag alltid velat ha av ”vissa personer” , så får en annan det mer än jag. Ja! Jag är vuxen! Men jag har min diagnos, jag har mina trauman, jag har mina behov av bekräftelse, jag har mina svårigheter till acceptans och att lita på folk. Men får se hur det kommer bli snart…. Är bara så ledsen och rädd och orolig, och det har orsakat så mkt hjärnspöken just nu. Som t ex när man frågar om nånting å får svar ”kanske. Jag vet inte ännu.” , då kommer ju hjärnspökena direkt till ”det är den där som ersatte mej med uppmärksamhet som säkert förstör. Eller är det det andra som är på g”…. Är trött på detta!Hade jag haft pengar med bra jobb så hade jag själv åkt iväg nu för att slippa vardagen å allt som händer och pågår. …. Och förresten. Jag har aldrig testat kaviar på pizza. Har ni? Hörs. Och nästa inlägg blir nog inget gnäll.