Time goes by slower when you miss the one you love.

Har fått frågor i skolan, någon på bloggen och självklart i verkliga livet om vart min pojkvän håller hus, och som jag skrev på min födelsedag den 2mars så åkte han iväg, rättare sagt till andra sidan jorden, till Australien och ligger 11h före mig klockmässigt, drygt? Till och från! Detta är inte första gången vi är ifrån varandra en längre tid, under vårat förhållande och innan vi blev tillsammans så har han hunnit bott i Norge i ca 5-6 månader och i somras var även jag borta ganska många dagar i sträck och har nog utan mening blivit som en vana att klara sig utan varandra när den ena åker iväg, även fast det är jobbigare vissa dagen än andra så har det funkat hittills.   Många i skolan och vänner frågar: "Men hur kan ni klara av att vara ifrån varandra så länge?" "Saknar ni inte varandra?" "Har ni bra kontakt?" "Hur kan du låta honom åka och hälsa på en tjej?" "Litar du på honom?" "Hur kan ni fortfarande vara tillsammans?" "Varför åkte han utan dig?" "Har ni gjort slut?" "Du lyckas då verkligen hitta killarna som ger sig av" "Hur klara du dig?" "Är du inte ledsen?" Och alla dessa frågor har börja blivit ganska tjatiga speciellt när jag helst bara vill glömma det när jag har en av mina bättre dagar och sedan är jag mer utav en person om håller saker inom mig. Men självklart svarar jag att jag saknar honom, herregud det är min pojkvän och vi är fortfarande nykära, självklart saknar jag att kunna ha en vanlig konversation med honom utan att det sprakar i telefon eller bryts vad 3 minut, självklart saknar jag att han bara dyker upp någon kväll och överraskar. Jag saknar allt som har med honom att göra, hans närhet, hans kärlek, komplimanger, stöd, lugnande, Allt!   Ludwig åkte till Australien för att uppleva något nytt och få umgås och hälsa på hans bästa vän som bor och jobbar där nere, ingen jag har blivit presenterad för än men en jättegullig tjej. Och självklart låter jag honom åka, det är hans liv och han bestämmer om det, han är äldre än mig och vill leva och uppleva världen vilket är en självklarhet, jag skulle aldrig kunna hålla fast vid en person så hårt och tvinga någon att stanna, för jag hoppas att den andra personen skulle gjort lika för mig.  Våran kontakt har varit lite upp och ner beroende på vart han har bott och hur bra internet han har haft, men absolut att det har funkat och självklart litar jag på honom, hur ska man kunna ha ett förhållande utan tillit? Under veckorna har jag haft fullt upp med skola, träning, plugg och vänner så har inte haft så mycket tid att tänka medan jag också på helgerna umgåtts med hela min fantastiska vänkrets och kommit varandra mycket nära, jag har hunnit fylla 19 och även firat Erik som fyllt 20, umgåtts med mamma,  haft myskvällar, slagit klackarna i taket och tagit drink efter drink, köpt bil och varit i Stockholm och sådär har veckorna rullat på och han har nu varit borta i ca 1 månad.   Det jobbigaste är nog att distansen inte kommer ta slut när han kommer hem. Jag och mamma bokade för några månader sedan en resa tillsammans till Gran Canaria den 23 april då Ludwig själv kommer hem ifrån sitt äventyr den 25 april, jag och mamma kommer hem den 30 april och han åker igen den 1 maj, så vi får nååågra timmar tillsammans innan han åker iväg igen en månad och tågluffar i Europa med grabbarna.   Nu tänker säker ni igen som många andra frågat & tänker: HUR STÅR DU UT? Och uppriktigt sagt så kan jag inte svara på det, vissa dagar är helt enkelt bättre än andra!