.

Vi alla har väl varit där i livet någon gång då man ena sekunden bara stänger av känslor och tankar för att överleva dagen medan man nästa sekund sitter uppkrupen i soffan men ont i bröstet, känner hur svårt det är att andas och tår efter tår faller ner för kinden.Det är 16 maj 2018 och jag har helt och hållet tappat bort mig själv detta år och vi har inte ens passerat halva, det har hänt så mycket som troligtvis längre fram kommer göra mig både starkare och klokare, jag hoppas det iallafall. Jag är ledsen, besviken och utmattad. Orkeslös, tyst och arg. Vem har jag blivit, det här är inte jag? Jag brukar alltid få höra glad, sprallig och energifylld. Ambitiös, rolig och knäpp.Kärleken är en bergodalbana, hur mycket ska man orka med, hur många gånger ska man behöva förlåta och när är det egentligen dags att sätta ner foten och säga ifrån även om de kommer göra så ont, för man vill ju så mycket samtidigt. Det viktigaste i livet för mig har alltid varit att ta hand om andra, att se folk i min närhet som jag älskar med hela mitt hjärta le och älska de liv dom lever, jag njuter varje sekund jag får vara en del av de och mår dom bra mår jag tiogånger bättre av tanken att veta att jag, lilla Rebecca kan få en annan person lycklig, känna sig värdefull och älskad. Sommaren brukar vara min höjdpunkt, jag har precis kommit tillbaka från en resa och sommaren hemma i Sverige är redan här, har planer inför de kommande månaderna jag borde vara sprudlande lycklig över. Få brunbrända ben, solblekt hår, halsa roséglas efter bubbelglas, vara dagar som kvällar ute på sjön, dansa i klackar tills fötterna inte klarar mera och kanske bli kär i en kille som är lika kär i mig.Jag vill komma tillbaka till mitt vanliga jag och det är ingen annan än jag själv som kan ta mig dit, jag ska och jag kommer, även om de kanske tar tid!Vi lever bara en gång, ta ingen eller inget för givet!