Ett Stockholm som några timmar senare vändes upp och ner. Från ljuset rakt in i mörkret.

Tänkte att vi tar oss tillbaka till torsdagen och går framåt. Från ljuset rakt in i mörkret. Jag mötte i torsdags upp Emelie och Jennifer på vårt numera stammishak, RAW. De känner igen oss så pass mycket iallafall att det bjuds på både vin och snacks. Otroligt trevlig personal.  Resulterade i några glas vin och en jävligt trevlig kväll. Trots lite huvudvärk fredag morgon så räddade jag snabbt upp det med en dusch och en promenad in till stan i solen. Lycklig, fint väder och lyckligt ovetandes om vad som några timmar senare skulle hända. Unnade mig pizzalunch på en uteservering tillsammans med Emelie på lunchen på Drottninggatan.  Därefter.... Vändes vårt Stockholm upp och ner. Platsen vi åt vår pizza på 2 timmar tidigare blev starten för vart lastbilen körde. Bara det ger mig rysningar av sånt fruktansvärt obehag. I samma minuter som dådet skedde stod jag och Emelie och trampade i korsningen norra Bantorget / Drottninggatan och diskuterade om vi skulle gå till "vårt" espresso house, för vi alltid är där- placerat på Drottninggatan, eller gå någon annanstans.  Jag tackar änglarna för att vi i denna velande stund får syn på 50 polisbilar som susar förbi oss i 200 km/h, och en helikopter som cirkulerar över oss. Vi hade här INGEN ANING om vad som hänt. Men någon minut därefter dök det upp på mobilskärmen. Vi gick så snabbt vi kunde åt andra hållet och rörde oss mot Vasastan för att promenera hem till Solna. När vi nått st-Eriksplan och det känns som hela världen står stilla, får vi information om att det ska vara skottlossning på Fridhemsplan. Jag och (HÖGGRAVIDA) Emelie tog oss ur stan ich Gusten kom och hämtade oss vid nya Karolinska.  Det var den obehagligaste känsla jag någonsin upplevt. Och då befann jag mig inte ens på platsen. Kan för allt i världen inte ens föreställa mig hur det var på plats. Och framförallt saknar jag ord för vad jag ska säga om det här. Om de som förlorade sina liv. Om de som förlorade sina anhöriga. Om de som såg, upplevde och var i detta. Men också för oss alla som är med om detta. Jag låg framför nyheterna till ögonen stängde igen vid 22tiden igårkväll.  Låg. Ledsen. Rädd. Tyst. Stumm. Sorgsen.  Att vakna idag var så oerhört tungt, oförståeligt, ofattbart att greppa. Jag har varit arg, deppig, nere, låg och alla ord där till iprincip hela dagen.  Åkte hem med Gusten till Andreas med familj och myste i soffan. Hämtade kraft i min älskade lilla Ellot som jag fick världens finaste stund med. Han var så skrattig, glad och mysig. Lyckligt ovetandes om en del av denna fula värld som gör såhär emot oss. Men tack gode Gud för den fina mänsklighet och värme som vi fått skåda och känna senaste dygnet. Det finns så mycket fantastiska människor. Med så enormt stora hjärtan att jag vill gråta.