En känslostorm

Det har varit en minst sagt upp och ner vecka. Ibland är det bara massa stolpe in, och ibland stolpe ut. Ibland gråter jag utan att jag vet varför. Och ibland har jag anledningar. Det är otroligt det där när kroppen bara styr en. I måndags var det en kombination av stolpe ut, skattesmäll, en cykel som tog en halvtimme att låsa upp oooooch så vidare.Grät. Tömde mig. Låg i världens finaste Sambos knä och bara var nära.Vaknade upp på tisdagen, kände mig fortfarande tvär. Ledsen. Nedstämd. Men på cykelturen på väg till mitt PT pass; bestämde jag mig för att den ända lösningen på att det skulle kännas bättre, var att jobba hårdare. Längre. Mer. På passet sa Vlado att jag såg mycket starkare ut, att jag redan såg ut att orka mer. (Blev helt orimligt glad. För att jag känt mig så svag)På jobbet stängde jag in mig i ett rum och arbetade i 180 i 11 timmar. Känslan efter den dagen: Mycket bättre!Ibland behöver man bara fortsätta gå snabbare, så händer det något roligt på vägen som gör att det där andra försvinner allt längre bort. Helt plötsligt känner jag att jag tagit makten över min egen vecka, och sett till att jag har vänt det som tyngt mig. Jag är stolt! Ibland behöver man presentera jättemycket eller göra en pangvecka affärsmässigt, privat, träningsmässigt för att uppnå den känslan. Ibland behöver man bara ha överlevt dagen och tagit sig upp - för att vara exakt lika stolt. Därför har jag gett mig själv den här veckan - att jag bara är så otroligt stolt över att jag tagit mig igenom den.  Idag visste Gusten att jag;1. Inte hade någon matlåda med mig. 2. Hade haft en jobbig vecka.3. Var deppig över att ALLA mina blommor dött i takt med mitt måndagsmode.Och så får man det där smset. Min älskade älskade underbara människa. Jag älskar honom så högt som ord aldrig kommer kunna beskriva. Min favoritlunch blev det och en mysig stund med min vän och kollega Emelie.