Det kommer aldrig finnas ord.

Det är så oerhört märkligt, ledsamt och sorgligt att våra liv ska gå vidare. Att en ny vecka och vardag imorgon ska ta fart igen. Vi är mitt i all sorg tillbaka i att planera veckan som kommer. För det är ju så. Att livet måste gå vidare. Men jag tycker det känns så förbannat jävla orättvist att det ska behöva vara så att det finns familjer där ute i vårt land där det aldrig någonsin kommer att bli sig likt. Där en stol vid matbordet alltid kommer att skrika ut sin tomhet. Där de finns hem, där terrorn tagit dem på riktigt. Där går livet inte vidare. Hur om ens någonsin? Hur hanterar man något som detta? Jag kan tänka in i evigheten och aldrig för mitt liv förstå. Smärtan är gränslös och sorgen lika så.  Mitt hjärta slutar inte blöda inuti mig av sorg och medlidande för detta fruktansvärda.  Det kommer aldrig finnas ord.  När jag ser denna bild känner jag så oerhört mycket olika saker. Jag känner mig varm i hjärtat av att så oerhört många människor samlats på Sergels torg för att visa sitt medlidande, sin omtanke och sin kärlek till varandra och till de drabbade. Men jag vill också brista ut i gråt, för att det i den där enorma folkmassan saknas 4 personer. 4 personer som aldrig hade ett val att gå dit för att visa sitt stöd eller inte. 4 personer som aldrig någonsin kommer tillbaka på grund av det som inträffat. Jag kan fan inte hantera det.