What am I supposed to do when the best part of me was always you

Det är så bittert och ljuvt här inne nu. En vecka är bättre än någon annan i mitt liv och veckan därpå är rentav grym. Det går inte alltid enligt planerna. Arrangemanget vi hade raserade så nu är det många långa dagar mellan mammaveckorna.  Ni som har hängt med här ett tag har nog fattat att Vera var det som gav mitt liv mening. Innan henne drev jag omkring och tycktes samla på mig misslyckanden från höger och vänster. Både på grund av dåliga val och andras val. Jag hade inga drömmar, inga mål och inget annat fokus än att nångång få bli mamma. Och jag blev det, och det borde inte ha kunnat leva upp till mina föreställningar, men det var så mycket bättre. Jag offrade gladeligen min kropp, min sömn, min frihet och mitt sociala liv då det var vad som krävdes. Ingenting var jämförbart med att äntligen ha ett litet barn att älska. Och som älskade mig, och orkade med mig. Och vi har alltid varit tillsammans. När hon har sovit borta har det hänt sig att jag har cyklat hem från en fest mitt i natten, i tårar, för att liksom skynda på återföreningen.  Jag vet ärligt talat inte vad det var som hände. Om det var Vera som tände en liten pyttebrasa i mig, som växte sig större med alla framgångar och allt vi överkom, och som eldade på min självkänsla så jag vågade göra något av mitt liv. Jag som aldrig har varit handlingskraftig fick plötsligt självförtroende att både börja studera och ta körkort. Kanske samma brasa fick mig att tänka att jag också kunde få vara lycklig. Jag har tänkt över händelseförloppet från de senaste månaderna tusen gånger i mitt huvud, och vänt på varje sten och undrat om jag missat något, om jag inte kunde ha gjort annorlunda, för att få vara nära Vera hela tiden. Allt skulle vara värt det, så på så många vis klandrar jag mig själv, och förstår inte hur jag inte bara kunde bita ihop. Men så länge var mitt svar på frågan om jag inte bara kunde bita ihop "ja". "Såklart, för Vera." Tills det inte längre var för Vera heller. Tills jag mådde så piss att jag inte längre klarade av att vara dendär fantastiska mamman. Eller en bra vän, en bra dotter, en bra syster. Det känns så bisarrt då jag aldrig har prioriterat min egen lycka, och då jag hade allt jag ville i Vera, att mitt mående skulle gå och diktera sådär mycket. Speciellt då det gällde mig, som på allvar har varit rädd, otrygg och deprimerad under längre perioder och ändå tagit mig igenom det. Det här var ingenting i jämförelse. Jag bestämde mig inte heller för det, och jag försökte rida ut det, men man kan tydligen inte påverka sin psykiska hälsa till vilken grad som helst. Slutligen orkade jag bara inte. Jag var så olycklig och bitter i våras, rasade i vikt och orkade inte ta en enda strid någonstans. Jag fortsatte att försöka, men i mitten på juni fick jag inse fakta. Det är så speciellt synd för att ingen har medvetet behandlat mig dåligt eller gjort mig illa nu. För att det faktiskt bara inte funkar ibland, och jag vet nog med säkerhet att man bara måste finna sig i det då. Det känner jag mig mer stärkt i hela tiden. Man kan inte bita ihop i ett helt liv.  Om det är bättre att vara svinlycklig varannan vecka och miserabel nästa än att bara vara jämnt olycklig vet jag inte ens. Nu känns det odrägligt, men jag måste tro att det kommer att bli bättre.  Att jag inte på allvar kommer att missa halva hennes barndom.