separationen som kom

Det är oerhört kämpiga veckor jag lägger bakom mig då vi äntligen har flyttat in till lägenheten vi nu ska bo på, jag heltid och Vera deltid. Jag säger äntligen, men det är bara för att det har varit i luften så länge.  Jag kommer inte ge något officiellt utlåtande om orsaken då det är mellan mig och pappan, men kommer ludda runt lite för att avleda de värsta tankarna (som såklart uppstår, jag säger inte att någon är en dålig människa för att man spekulerar). Ingen har sprungit på sidan och inget våld har förekommit. Det bara funkade inte. I början, och visst, ibland ännu, började jag böla bara vid tanken på att inte få se Vera varje dag. Jo, nu bölar jag också bara jag skriver ut det. I början av hela det här händelseförloppet, då separation ännu bara var en vild tanke, så kändes det rakt som att jag skulle missa halva Veras barndom om det kom till det. Och det är så fruktansvärt jobbigt att inte se henne hela tiden ännu. Men vi är på bra termer, pappan och jag, och har diskuterat en open door-policy som innebär att vi båda skulle få se henne så ofta vi vill, bara hon sover nätterna vecka-vecka. Jag vet att jag kommer utnyttja det till den allra yttersta gränsen och att han kommer få schasa hem mig en eller två gånger, men det känns så bra att ändå kunna utgå från det. Och att kunna enas. Vera är i fokus i all den här oredan. På sätt och vis så tror jag att en separation är vad man gör det till. Om föräldrarna kommer överens, inte visar barnet att det är jobbigt, och om man kan ses som en familj nångång nu som då till och med, så tror jag inte att det ska behöva bli en traumatisk upplevelse. Separationsångest och separationssvårigheter kommer hon säkert lida av, och det är klart att jag räknar med att hon kommer reagera och det får och ska hon, men så småningom tror jag att det kommer bli bättre än det har varit. Även för henne. Så det ville jag säga den här gången. Vi gråter en skvätt och krigar vidare. Som nästan varje dag de senaste veckorna, och säkert varje dag som kommer följa de kommande veckorna. Och sen, lite i gången, ska det börja gå bra.